Jag tänkte skriva lite om mitt osynliga funktionshinder. Med åren så har det blivit bättre och bättre så de i min vardag märker inget alls och det kan resultera i att man ibland glömmer bort de besvär som DAMP kan innebära.
DAMP är en förkortning för deficits in attention, motor control and perception som bland annat innebär koncentrationssvårigheter och nedsatt motorik. En person med DAMP kan ha mycket svårt för att både börja koncentrera sig och att hålla koncentrationen på en uppgift. I vissa fall kan de intressera sig konstant med sekunders mellanrum på allt nytt som rör sig runt dem. Samtidigt som dessa ständigt nya intressen väcks följer de varje ny impuls och gör vad som faller dem in utan tänka på effekterna eller ens målet med den nya aktiviteten. Det benämns att impulskontrollen är låg och personerna ifråga är därför stora olycksfåglar. Går inte saker runt dem sönder, så är risken hög att de själva eller personerna runt dem skadas. Den högre skaderisken är också förknippad med deras sämre utvecklade motorik i relation till jämnåriga. En person med DAMP har även sämre perception än en person utan.

DAMP behandlas inom psykiatrin i svåra fall med låga doser amfetamin-liknande substanser, exempelvis metylfenidat eller atomoxetin, vilket kan minska problemen som följer av funktionsnedsättningen. I lättare fall räcker det med att föräldrar, syskon, skola, arbete och människor i barnets eller den vuxnes omgivning anpassar miljön och sitt beteende till den personens särskilda behov genom att sturkturera upp och schemalägga vardagen. Det finns inget "bot" för denna medfödda funktionsnedsättning men symptomen kan lindras eller förändras med tiden. I mitt fall så har det räckt med att familjen har funnits där och att jag fick rätt hjälp i skolan. Jag har jobbat mycket med mig själv psykiskt och gör det fortfarande eftersom det är en ständig kamp ute i sammhället. Jag har ett jobb nu och det fungerar bra med allt som det inte har gjort på andra platser. Jag har ofta ramlat mellan stolarna eftersom jag har ett funktionshinder som inte syns på utsidan.

Det är otroligt jobbigt och krävande att ha ett osynligt funktionshinder. Men med rätt stöd och mycket kärlek kommer man långt. Jag är lyckligt lottad för jag har en underbar familj som finns där, jag har tagit körkort, jag har eget hem och klarar mig själv. Men tyvärr så tror alla att man inte har funktionshindret kvar utan det bara försvann som en förkylning. Men som med de flesta funktionshinder så finns det kvar under ytan där ingen kan se det. De som lider av depression, medfödda hjärtfel (även förvärvade hjärtfel), schizofreni, diabetes, laktosintolerans, Multiple Chemical Sensitivity ,sensorisk hyperreaktivitet vet hur det är. Man blir liksom osynlig för sammhället. Man finns men ändå inte och det har blivit värre med åren på den punkten.


Om Gud vill och rumpan håller, så skall det nog gå.