Sitter här i min ensamhet, önskar jag hade någon att få krama om. Finns det någon för mig därute? Ja, jag tror faktiskt det. Jag tror det finns en för alla människor, men många väljer att blunda för kärleken och väljer att leva ensamna.

Min dröm är att hitta min prins som jag kan slå mig till ro med och bilda familj. Men samtidigt har jag varit i ensamheten väldigt länge och det är med tvåenigheten skrämmer mig lite. Jag är ju så van att göra precis som jag vill när och hur jag vill. Men när man lever tillsammans med en annan människa så kommer även den personens behov med in i ditt liv. Visst man anpassar sig och det är säkert lika skrämmande för den andra personen som det är för mig.

Men livet ska ju inte heller vara lätt utan det måste vara svårt ibland så man kan uppskatta de goda stunderna och avsky de dåliga.

Men jag känner mig lite osäker, jag menar lite rädd. Inte för den framtida mannen så men just det här med att jag har varit ensam så länge. Tänk om jag tillhör den där skaran som vill leva ensamma? Tänk om jag har varit ensam för länge så jag har glömt allt vad kärlek heter?

Men om allt känns rätt så ska jag ge detta ett försök och se vart det leder. Om det inte funkar får jag leta en ny prins och ta livet som det kommer.

Den sanna kärleken liknar cirkeln, och cirkeln har inget slut.

(ryskt ordspråk)