Orolig fredags kväll.

Igår så var jag med om något som var extremt jobbigt psykiskt och fysiskt. Vad jag har förstått så är det många förstföderskor som upplever samma sak någon gång under graviditeten och det är väldigt vanligt runt vecka 30 att det uppstår. Det stödet jag fick var stort och Tobias fanns där hela tiden.

Det började med att jag hade mer eller mindre hela dagen för mig själv. Tobias jobbade först på dagen och sen var iväg till spelföreningen. Mamma och pappa kom förbi och hälsade på en sväng. Jag mådde bra men haft en orokänsla i kroppen sedan i onsdags. Jag har nämligen inte känt av bebisen särskilt mycket. Igår så var det väldigt lite aktivitetet i magen och jag blev så rädd. 

Jag var så dum som googlade men hittade inget som kunde lugna nerverna. Jag brukar kunna googla och läsa av snabbt men inte nu. Till slut så kom panikångesten och jag kände inte bebis alls. Hörde av mig till Tobias som kom hem med en gång. När den värsta paniken hade lagt sig så ringde vi till förlossningen och fick komma in. De gjorde en CTG undersökning. Det är en elektronisk fosterövervakning. Låg där i 30 minuter eller mer och barnmorskan var superbra. Hon var lugn och förstod min oro, tog den på allvar och förklarade vad som hände. På skärmen så såg vi bebisens hjärtslag, hörde i monitorn dess hjärtslag och det var så lugnande att höra dem. Kände lite då och då svaga rörelser och det var så ljuvligt att känna.

Vi åkte hem och när jag la mig i soffan så började bebis röra på sig mer. Det var så himla mysigt och avslappnade och känna. Idag har bebis varit väldigt aktiv och rört sig i princip hela dagen. Men känslan igår var hemsk, en massa hemska scenarion spelades upp i mitt huvud. Ett scenario var att bebis var död såklart, ett annat var att bebis behövdes födas redan nu. Jag kände sen när jag kom hem som att jag hade överdrivit allt, att jag tog upp onödig tid på förlossningen, att jag var värsta dramaqueen. Tobias tog mig på allvar och även de på förlossningen.

Till alla kvinnor där ute, tveka inte när ni blir oroliga. Bättre att ringa en gång extra till förlossningen och kolla. Jag visste att om jag inte ringde och åkte in å skulle jag inte kunna sova utan jag skulle ändå ligga och tänka orden "tänk om".  

Men allt är bra i alla fall och jag känner mig lugnare nu. 😍  Bilden är den 1:a ultraljudsbilden vi fick. 



 




Kommentarer
Postat av: Anna.G

Usch vilka tankar. Förstår dig.
Men tänk inte negativt nu.
Tänk att typ snart kommer
våran underbara söta bäbis.
Det ska bli såå underbart. 🙂

Svar: Ja, det var verkligen jobbigt. :( Nej, jag försöker tänka positivt men ibland är det svårt. Hihi, ja det ska bli så mysigt och underbart och få se den lilla. :)
Anna Hansen

2018-06-09 @ 23:24:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0