Alla är vi olika

Jag har diskuterat med en del angående graviditet. Jag får många gånger höra att från den jag pratar med "Jag hade inte så, så då borde du inte heller ha så" eller att den personen hade mycket värre. Vilket har fått mig att börja fundera lite. 

Vi alla är olika och din graviditet var på ett sätt och min är på ett sätt. Varje graviditet är också olika. Vi har alla olika förutsättningar, möjligheter och problem. För mig började foglossnig tidigt vilket beror på hormonerna i kroppen men att det känns mer är också för att jag har skoliosen. Skolios är alltså sned ryggrad och ger värk i ryggen till och från. Så jag har rätt kraftig värk när både skoliosen och foglossnigen känns samtidigt. Men bara för att jag har en rejäl smärta i ryggen så förminskar jag inte andras lidande då vi inte kan jämföra. Min smärta är extrem jobbig för mig och smärtan för andra är jobbig för dem.

Måste man verkligen trycka ner andras känslor på detta sätt? Vad får man ut utav det? Är det inte bättre att berätta bara hur det var för en själv och sen lyssna på den andra? Försöka förstå i alla fall. 
Min smärta är jobbig för mig men det innebär inte att någon annan har rätt att förminska den. 







Fyra år senare....

4 år sen. 4 år sen min första mentala kollaps. 

Minns det som igår, jag försökte få de vänner jag hade då att träffa mig. Jag frågade en efter en och i princip sa alla nej, vill inte. Där emot så träffade de andra och hade kul med. Till slut var det någon som sa jag vill inte umgås med dig. Det var ett hårt slag i magen, jag började reflektera över mitt liv, hur ser det ut? Vem har jag? Jag har ingen kille, jag har inga vänner, ingen (utöver familjen) som faktiskt bryr sig. 

På jobbet högsäsong, allt går på högvarv och man måste behålla fokus. Jag älskar normalt sett när det händer saker, när det är action. Då är jag som bäst. Men just den här dagen så var jag inte på topp. Efter att ha mått smådåligt ett par dagar så som man kan göra i februari månad när ingen snö finns och det är bara mörker över allt, även ända in i själen så hände det. 

Jag mådde dåligt under hela förmiddagen vilket mina fina kollegor märkte. De försökte pigga upp mig med gulliga meddelanden på min mat. Jag sitter på rasten och kollar in Facebook flödet och ser att alla jag har frågat om vi ska hitta på med något har roligt ändå, en del med varandra och en del med andra människor. Vilket fick mig att må ännu sämre så klart.

Tillbaka in i i hetluften i köket efter rasten, det är mycket som händer. Löken är typ slut för mina kollegor så jag får i uppdrag att skiva ny lök. Mitt namn ropas hit och dit, gör det, gör det och gör det. Till slut från ingenstans så får jag verkligen ett utbrott på några få kartonger som ligger intill mig. Mina kollegor stannar upp och ser att jag inte alls mår bra. Så de kommer fram till mig och hjälper mig. För första gången så gråter jag på jobbet men jag vill verkligen inte erkänna det fullt ut så jag försöker skämta till en kollega att det beror på löken. Men hon ser att det är mer än så. Hon och några till övertygar mig att jag borde gå hem, att jag inte var i skick för att jobba. Så sagt och gjort så åkte jag. Men inte hem, vad skulle jag hem till? Ensamheten? Vem väntade på mig där? Jo, det kaos som ångesten hade skapat. Jag åkte hem till tryggheten, till min underbara familj som alltid har funnits där i alla lägen. De pysslade om mig och jag fick återhämta mig. 

Där och då började min resa mot framtiden. Nu fyra år senare sitter jag i mitt vardagsrum i Karlstad och är gift med en man som verkligen stöttar mig, som försöker göra allt han kan för mig. Nu fyra år senare väntar jag barn och har verkligen vänner som stöttar och finns där. 
Till min familj säger jag bara tack för att ni finns och jag älskar er så innerligt mycket. Utan er först och främst så hade jag inte varit där jag är idag. Och till min underbara man, tack för att du kom in i mitt liv och lyfte upp mig från det mörka hål. Älskar dig så mitt hjärta spricker.  Och till alla mina vänner, tack för att ni finns där. ❤️





Mot alla odds


Vi alla har en tung ryggsäck att bära med oss fylld med olika erfarenheter negativa som positiva. Många bär med sig en extrem tung ryggsäck med många dåliga minnen, tankar och erfarenheter.

Under många år så blev jag matad från samhället att jag inte skulle blir något, jag skulle aldrig kunna jobba med det jag vill, att jag var värdelös och jag borde gå under LSS och alla andra sådana insatser jag inte har rätt till.  Anledningen till att de sa det var ju för att jag har ADHD och jag kunde ju inte jobba med handikappade för hur skulle det se ut? Det ser inte bra ut. Jag har inte rätt till LSS för jag är mer normalfungerande än många andra med ADHD. 

Efter alla år med nedtryckning från samhället, många års kämpande och mycket stöd från min underbara familj så fick jag mitt jobb. Det har varit många utmaningar men det har stärkt mig och gett mig mer skinn på näsan. Och efter ett antal år med utfrysning och utanförskap så träffade jag kärleken. Nu i år så gifte vi oss och jag håller på att utbilda mig färdigt för det jag verkligen vill jobba med. Den resan har inte heller varit lätt då jag stött på mycket problem. Men jag har gjort två kurser nu under hösten med många motgångar och dåliga odds men JAG HAR GJORT DET!! 

Känner mig så otroligt stolt över mig själv och tacksam för min stora familj, mina vänner och ni andra som finns vid min sida. Utan er hade jag aldrig börjat med studierna utan fortsatt i samma fotspår.

Det finns många där ute i världen som lyckas mot alla odds och jag vet att du som läser detta kommer att lyckas också. Tro på dig själv för jag tror på dig. Jag vet att du kommer att lyckas med det du vill och tar dig för. Skit i alla negativa röster oavsett om de kommer från din egen hjärna eller från samhället.

Det här inlägget är dedikerat till min vackra Evah och till min härliga Carola. ❤️❤️❤️




Mys med Sofie

Ja förra veckan så var jag hem till familjen och myste med Sofie. Så härligt att få lite kvalitetstid med Sofiebus, hon mådde inte helt hundra då hennes epilepsi krånglade för henne så vi vilade mest. Men det behövs vila också då och då. 
Först så pratade jag en del med henne och sen så efter middagen så lade vi oss på soffan och vilade. En skön tupplur även för mig med andra ord, jag slappnar av så bra intill henne och det har jag alltid gjort. Sedan gick mamma in med henne för att byta blöja och grejer. Men efter det så satt jag och Sofie oss och la pussel, målade lite i en målarbok och fikade. Men Sofie var inte alls sugen på fika, hon ville bara måla och lägga pussel. Fast det roligaste tyckte hon var när jag slog mitt ben i bordet. Då skrattade hon och tittade på mig med busiga ögon.
 
Sen somnade hon på soffan en stund till och jag satt intill henne en stund innan jag åkte hem.
 
 
 
 
 
 
 

Har du rätt att andas?

Vart är vi på väg? Jag läser dagligen om LSS och dess indragningar, läser om barn och ungdomar som inte har valt detta liv men de får indragen assistans. Det är inte en mänsklig rättighet att andas längre utan det är bara något onödigt tydligen. Dessa barn och ungdomar har inte valt att bli så sjuka för att det är kul, det var bara något som hände. 

 

Just nu så pluggar jag färdigt till undersköterska och nyss läst färdigt kursen psykiatri. När jag läser atriklar på nätet om dessa nya boenden för handikappade så ser jag att det är en paniklösning från kommunernas sida. De kämpar likväl som alla föräldrar för att dessa barn och ungdommar ska ha rätt till att få vård och trygghet. Det är barnhem som byggs vilket tar mig tillbaka på vad jag nyss läst i kursen psykiatri. Ska vi verkligen gå bakåt i tiden? Är det inte dags att utvecklas? 

 

Låt oss titta tillbaka på historen och se vad som hände...

 

Under 1800 talet och början på 1900 talet så byggdes det stora sinnessjukhus, avsikten var att skydda samhället från de psykist störda. På denna tiden fanns inga bra behandlings metoder utan de utsattes för överraskningsbad, det innebar att patienten fördes ut på en bro där en fallucka öppnades så att hen föll ner i iskallt vatten, de utsattes även för svängstolar där patienten sattes i en stol som snurrade runt med stor hastighet tills hen blev medvetslös. Det fanns även Lobotomi vilket innebar att de skar av vissa nervbanor i hjärnan och syftet med det var att patienterna skulle bil lugna. Men idag vet vi bättre och vet att dessa behandlingar innebär till obotliga hjärnskador även döden.

 

Sedan 1950-1970 talet så skedde det stora förändringar, människosynen blev mer human. Fram till 1980 talet fanns det instutioner för utvecklingsstörda och föräldrarna blev uppmanade att lämna bort sina handikappade barn. Här kommer det några årtal som det hände saker på.

 

  • 1968 kom omsorgslagen som gav nya rättigheter för personer med utvecklingsstörning
  • 1981 erkände riksdagen teckenspråket som dövas första språk.
  • 1989 tod de bort omyndighetsförklaringen och alla medborgare över 18 år fick rätt att rösta.
  • 1994 kom assistansreformen, alltså LSS.
  • 1999 kom den första diskrimineringslagstiftningen, den gäller alla funktionshinder. Den gäller  rättigheter i arbetslivet.

 

Ska vi verkligen gå bakåt i utveckligen? När jag ser till historen så är det verkligen skrämmande att vi inte har kommit längre i vårt tänk. Visst, sjukvården är bra här i Sverige, vi får hjälp mm. Men de handikappade, vad får de? Det är de jag tänker på med familjer och assistenter. Det är handlar också om de som förlorar sina jobb pga indragen assistans, familjer som förlorar allt och livet blir som en ond cirkel. Vi fick bra lagar angånde de handikappade för att de ska vara trygga, skyddade, få bättre levnadsvilkor och allt. 

 

I lagen för LSS står det klart och tydligt, 

 

5§ Verksamheten enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvilkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1§. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.

6§ Verksamheten enligt denna lag skall vara av god kvalitet och bedrivas i samarbete med andra berörda samhällsorgan och myndigheter. Verksamheten ska vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och intigritet. Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämma över insatser som ges. Kvaliteten i verksamheten skall systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.

För verksamheten enligt denna lag skall det finnas personal som behövs för att ett gott stöd och en god service och omvårdnad skall kunna ges. Lag (2005:125) 

 

Är det verkligen god service och bra omvårdnad när man kastar omkull assistansen? Nej, verkligen inte!

 

Jag ber er att tänka om och börja om helt enkelt. Gör om och gör rätt!

 

 
 

Hearing till Regionsråd och Riksdagen

Hej på er. Var så trött igår kväll för att blogga. Började dagen med en stadig frukost och sen göra mig i ordning för att åka iväg.

Kom ner till Värmlands museum där hearingen skulle hållas. Det var Socialdemokraterna som hade en hearing och det var min första någonsin. Den var intresserad och upplysande. En del av dem som var där är jag bekant med sedan tidigare och en del var nya ansikten. Nästan alla som stod och talade hade något viktigt att säga. Jag knöt en del nya kontakter och lyfte fram frågan om LSS.

Samtidigt som hearingen var så pågick Klarälvsloppet utanför och jag fotade lite.
När hearingen var klar så gick jag och åt mat och sen tog bussen hem. Väl hemma så fixade vi i ordning det sista för att Marcus skulle komma på besök. Vi kollade på Blade Runner och sen Star Trek Beyond. Marcus var så gullig och hade med en chokladkartong, ostbågar och dricka som han bjöd på. Jag blev så himla trött så när Marcus åkte hem så blev det sängen för mig med en gång. Jag var som sagt väldigt trött men hade en kanondag! 🙂 Hoppas att ni hade det bra. 


Drömmar slår in...

Ja, i så många år har jag gått och drömt, i så många år har jag önskat, i så många år har jag längtat. Hittade kärleken 2014, 2015 blev vi sambos, förlovade mig med min underbara man 2016 på vår resa till London och i år blev vi man och hustru. Efter alla turer så hittade jag kärleken. Men det var ändå något som fattades.
 
Nog för att jag trivs med Burger King men känner att det är inte vad jag vill jobba med resten av mitt liv. Redan som 10 åring drömde jag om att få jobba med handikappade barn och ungdomar. Så jag valde vårdgymnasiet men efter mycket strul så upptäckte vi att jag har diagnosen DAMP. Jag hade jättesvårt att lära in saker och det kvittade hur jag gjorde så funkade det inte. Jag kunde provet utantill hemma i köket men när jag satte mig i skolbänken så var allt borta, som att någon hade gått in med en dammsugare och damsugit upp allt jag hade lärt in.
 
Jag fick erbjudandet att åka till Torsby där de hade utbildningen på särskolenivå men jag var inte redo för att ta det steget. Först att få veta att jag har DAMP, sen gick jag och min familj genom en kris då vi fick svart på vitt att min handiakappade syster är sjukare än vad en förstod. Samtidigt hade jag inte kommit in i tonåren utan var mer som ett barn ännu. Så jag valde att gå särskolan här i Karlstad ett par år först. Fick sedan chansen att byta skola och läsa omvårdnaden i Torsby som det var tänkt från början. Det var en tuff tid med många omställningar och mycket att lära in. Men det var där jag blev vuxen och lärde mig att ta ansvar för mig själv. Hade många roliga stunder med härliga klasskamrater och njöt av livet på många sätt. 
 
När jag slutade skolan så sa alla att jag kunde jobba som undersköterska eftersom jag hade läst vanliga betyg och klarat mig bra. Mina favorit ämnen var psykologi, etik och svenska. Sedan fanns det hur många ämnen som helst som var roliga men de var bäst. :) 
 
Nu sådär 13 år senare så får jag veta att jag inte alls har alla kurser. Men det gör mig inget för nu har jag mer kraft, nu har jag nya möjligheter. Nu ska jag göra verklighet av drömmen och har precis läst första kapitlet i Pyskiatri 1. Väldigt intressant och spännande ämne. Dock är jag lite nervös eftersom det är på distans och jag är van att sitta i skolbänken. Men jag har Tobis, familjen (nya som gamla medlemmar) och alla underbara vänner som är med och stöttar. Jag ställde en fråga tidigare idag på facebook angående en fallbeskrivning, har inte gjort sådan på flera år och jag fick svar från en härlig person som också pluggar fast på universitetet och mer djupare i sjukdom och sånt. Så jag vet att med all erfarenhet jag har och med alla härliga människor i mitt liv så kommer detta bli superbra. :) Jag är så sjukt taggad!!
 
 

Om Facebook var i verkliga livet

Tänk om man betedde oss exakt på samma sätt ute på våra arbetsplatser, skolor, biografer, butiker eller någon annanstans som vi gör här på internet? Hur skulle världen se ut då? Genom att vi vuxna många gånger beter oss olämpligt så visar vi barn och ungdomar att det är okej. För att förhindra det så ska vi titta på oss själva och fundera lite. Försöka föregå med gott exempel och visa barnen och ungdommarna vad som är rätt och fel. Kolla in den här videon och fundra på vad du som vuxen kan göra. Om du är ett barn eller ungdom som läser detta så fundera på hur du själv kan motverka ett sådant här betende. :) Alla är vi lika mycket värda oavsett vad. <3
 
Videon är hämtad från friends youtube. 
 

När hatet får ta över

Jaha, då var det dags igen. Detta eviga näthatet. Jag blir så ledsen när jag ser allt hat och hur människor där ute har mist respekten för varandra.


Nu senaste här så har Joakim och Jonna varit utsatta (igen) och de har fått nog. Jag förstår inte hur de har orkat med så länge. Men jag förstår deras beslut om att inte göra mer videos på sin kanal. Det kommer till en gräns för alla och den är nu nådd. 

Många är barn men vart är de vuxna? Det är vi vuxna som bär det största ansvaret. Vi måste stå upp och säga ifrån. Jag var på en föreläsning tidigare i veckan angående detta ämnet. Det som händer ofta på nätet är förtal, förolämpningar, ofredande, olaga hot. Det är vi vuxna som måste sätta stopp här och tala om för barn och ungdomar att det inte är ett okej beteende. Berätta för dem vilka konsekvenserna kan bli och att det är olagligt att bete sig så. Att det är ett brott som begås om man förolämpar någon.

Vi måste visa våra unga vad som är rätt och fel i vårt samhälle. 


Vill bli accepterad

Den enda önskan jag har är att bli accepterad för den jag är. Jag vet att det är fler som upplever detta också, vi människor vill bli accepterade för de vi är. Ni som följt mig länge vet säkert att jag inte dricker särskilt mycket alkohol, jag anser att jag inte behöver ha alkohol alls. Jag kan ha kul utan alkohol och jag vill bli accepterad för det valet och hitta vänner som då accepterar mig för det. 

Allt för många gånger i mitt liv så har jag blivit bortvald pga att jag inte dricker alkohol och fått höra flertal gånger att jag är tråkig. Tyvärr har jag mött personer som då inte kan acceptera mig utan måste såra mig med att kalla sig nära vänner osv. Men hur bra är vänskapen om de inte kan acceptera att jag inte dricker alkohol? Jag kan ju tycka då att den inte är så bra. 

Jag är van att bli bortvald, jag är van att alltid stå åt sidan och se på när alla andra har kul och varför skulle jag, jag menar obetydliga lilla jag betyda något? Som jag jag sa i en video en gång, jag existerar inte och många tycks tro att min vänskap är gratis och att de kan behandla mig hur som helst och jag ska bara stå där och ta emot all skit. Många tycks tro att man kan trycka ner mig hur mycket som helst och jag ska bara finna mig i det. Det gäller allt i samhället, så som skola, jobb, vänner och övriga relationer. Jag skulle ha fått veta idag hur många timmar jag ska studera och vilka kurser jag ska läsa men icke. 

Nu säger jag GLÖM DET! ALDRIG I LIVET!! Nu tar jag ingen mer skit! 

Nu är det nog, jag är en människa liksom alla andra med tankar, känslor och värdighet. Om det inte passar så dra. Jag har såpass mycket självrespekt så jag kan stå upp och säga NEJ! 


Då har det hänt...

Då var dagen här, jag har intalat mig själv så dum som jag är att det inte kommer hända mig. Trots att jag redan 2014 hade ett mindre sammanbrott. 

I månader nu har jag egentligen mått dåligt på olika sätt, magen har bråkat, yrsel till och från, öronen har krånglat, jag har varit mer ledsen och upprörd än vanligt. Jag borde ha fattat att det skulle ske och bromsat in tidigare. Men med allt som händer runt om kring så har jag ändå bara fortsatt. 

Nu kom det. Nu hände det. 

Jag har kraschat helt, jag orkar inget mer. För varje gång som jag tänker på mitt arbete så får jag hjärtklappning, ångest, svårt att andas. Som tur är så har jag bara två arbetspass kvar och sen semester. 

Jag hade nog klarat mig om det inte hade varit för alla problem med att man måste sköta jobbet åt andra hela jävla tiden. Men när man måste göra dubbelarbete så tar det på krafterna. Jag menar, jag ska inte behöva förklara för sköterskan på vårdcentralen hur hon ska göra sitt jobb, jag ska inte behöva förklara för butikspersonal hur de ska lägga en beställning. Men jag måste verkligen kriga för att de ska göra sina jobb och jag måste hela tiden vara på för att något ska hända. 

Ni vet den där frasen, "Vill man ha någoting gjort så får man göra det själv" den stämmer fan i mig.  Så mycket som jag har fått göra för att saker ska hända i rätt tid för andra inte kan sköta sina jobb som de ska. Men mycket är ju för att jag är en sådan driven person och en extremt envis jävel också. Många gånger så blir jag nästan tjatig men är inget händer så får jag ju göra något åt det. 

Men nu får det fan räcka, jag orkar inte mer! 


Brädspel, så mycket mer...

Va tänker ni när jag säger tv-spel, brädspel, figurmålning, konvent, cosplay, rollspel, lajv och att man har en hel helg där man spelar spel och träffas? 


Under många år var det tabu över att gilla sådana saker, det var töntigt, barnsligt, farligt. Men vad är det som är så farligt med detta? Jag kan tycka att det är mer farligt att gå ut på krogen och dricka alkohol och härja, att det känns mer farligt ut för mig att gå på en fotboll eller hockeymatch där alkholförtäringen är hög och extrema fantaster förstör för andra med att bete sig som huliganer.

Jag har i helgen varit på Karlstads Spelkonvent och det har varit hur kul som helst. Här är jag accepterad för den jag är, jag måste inte låtsas att jag gillar alkohol för att passa in, jag kan komma klädd hur jag vill. Så många härliga människor jag har mött i helgen skulle jag aldrig möta någon annanstans. 

I denna underbara kulturdel kan man spela gamla traditionella spel så som fia med knuff, yatzy, hockeyspel. Men det finns även en mängd av nya roliga utmanande spel som Ticket to ride, Boss monster, Warhammer, Pokémon och mycket mer. Jag spelade ett berättar kortspel som heter Hobbit Tales och det var verkligen ett utvecklande spel. Jag får träna på att läsa engelska, jag får träna på att berätta historier och vara social. Vi spelade även Cards agiest humanity, även där får man träna på engelska. Där ska man läsa allt på engelska och då så roligt resultat som möjligt. 

Summan av kardemumman är att sådan här sammankomster är inte så farliga som många tror. De är så mycket bättre än många andra då alla tar hand om varandra här och det är en fin sammanhållning. Jag är glad över att ha hittat denna grupp att umgås i. ☺️ 


Möte med arbetsmarknadsministern Ylva Johansson

Hej på er. Då har jag nyss kommit hem från mötet med Ylva Johansson, hon är arbetsmarknadsministern och hon har varit i Kristinehamn och här i Karlstad under dagen. Och Karlstad bjöd på strålande sol och visade sig från sin soligaste sida idag. :) Hon jobbar med arbetsmarknad och etablering.
 
Hon hade en lite inledning där hon sa att Sverige går som tåget, men då fick jag en tanke som inte är riktigt relaterat till kvällens ämne dock. Om nu Sverige går så bra, varför alla indragningar på LSS? Nåväl, den diskussionen är ju på tapeten också. I alla fall så är det inte hennes bord. Hon berättade att sen hon blev minister så har det skapat tvåhundratusen nya jobb. Hon sa också väldigt bra saker som att hitta vägar in i utbildningar, att vi ser etnicitet före kompetensen. På arbetsmarknaden så är den den kompetens man har som räknas, men jag kan inte säga att jag fått uppleva den. För jag har ju min diagnos men inte fått jobba inom det område jag vill och är utbildad till. Så hur kan det vara kompetensen som räknas då? Jag tog upp detta med lönebidrag och om att många blir utnyttjade i denna reform. I alla fall så blev hon intresserad av det jag hade att säga och hon skulle ta med sig det vidare. Hon blev också förvånad över varför jag inte har fått jobb inom vården, men som en annan kvinna sa sedan till mig är att okunskap och rädsla hade styrt alla nej som jag fått genom åren.
 
Hon sa sedan också att de kommer införa ett CSN för körkort så det ska bli lättare för den som inte har ett jobb att ta ett körkort. Jag minns ju vad svårt det var för mig när jag skulle ta körkort och var arbetslös. Jag kan inte för allt i världen förstå hur man ska lyckas med ett körkort utan jobb. Jag har sagt många gånger att utan jobb inget körkort och utan jobb inget körkort. De går alltså hand i hand.
 
Ett mycket givande möte kan jag tycka och hon var mycket trevlig. Jag fick en bild med henne och hon var en fascinerade kvinna som gav mig mycket inspiration och kämparglöd. Här kommer det nu lite bilder.
 
 
 
 
 
 

RÄDDA LSS! Manifestation - Vlogg


Manifestation- Rädda LSS

Nu är jag på väg till Göteborg för att delta i en manifestation. Det handlar om att rädda LSS, (Lag om stöd och service för vissa funktionshindrade). Regeringen skär ner på dem kraftigt och nekar till assistans. Många som inte kan äta själva, gå på toa själva, som är beroende av andra för att ens kunna överleva blir av med sin assistans för att regeringen ska "spara" pengar. 

Socialdemokraterna skulle ha sin partikongress där men efter händelsen igår så måste Stefan Löfven vara på plats i Stockholm. Så om det blir någon kongress vet jag inte. Men manifestationen blir av i alla fall. Det är RBU (Rörelsehindrade barn och ungdomar) som ordnar dessa manifestationer. Jag missade den som var under vintern här i Karlstad så jag tänkte gå den här gången. Ja, i Göteborg men det berör ändå hela landet eftersom att Socialdemokraterna skulle vara där eller är där. 

Hoppas på fint väder och en härlig dag och hoppas att ni får en fin dag. Mina tankar går till Stockholm och alla utsatta i vår värld. Ta hand om varandra, var rädda om varandra. Jag kommer filma under dagen så ni får ta del utav det. ☺️ Men jag är sjukt nervös inför denna dag och förväntansfull. 


Varför ens fråga?

När man möter någon så frågar man varandra artigt hur den mår. Mest gör man väl det för ytlig omtanke. Men om man möter någon man känner lite mer än ytligt och den frågar hur jag mår så vill jag inte höra vem som har det värst. 

Om jag säger att jag har migrän, mensvärk och mår dåligt överlag så vill jag inte höra "tänk på mig, jag har ont si och så vilket är värre än ditt." 

Du vet väl inte hur det känns för mig? Du kan väl inte säga vad som är jobbigt för mig? Varför frågade du ens om du ändå inte bryr dig mer än ytligt? 

Jag har DAMP och det innebär för mig att jag antingen har jättemycket energi eller ingen alls. När jag har mycket energi så förbrukar jag mer än vad andra gör så när jag sen går in i viloläge så får jag lätt värk. Jag har även skolios som är sned ryggrad då mitt ena ben är kortare än det andra. Det leder till kronisk värk i ryggen och fötter. Dessa två i en kombination blir extremt påfrestande och när jag blir dålig av dessa två så hjälper inte kommentarer som "det finns andra som har det värre". 
Jag vet redan att det kan finnas andra som har det värre men det gör inte min smärta mindre verklig för det. 

Jag har ont oavsett hur många som har det värre, värken för mig är olidlig oavsett om 5 personer till är sjuka. Det spelar liksom ingen roll för min värk är lika verklig som din. 

Så om du inte ens bryr dig ytligt, måste du ens fråga mig hur jag mår? Jag mår faktiskt sämre av att någon frågar och jag sen svarar för ändå få höra att jag inte alls har det jobbigt. 

Litet bittert inlägg från mig men då är jag på surt humör idag. 


Vad ska man ha vårdcentralen till?

Vad ska vi ha vårdcentralen för? Är det inte meningen att de ska hjälpa sina patienter och göra sitt jobb? 

Tydligen inte. Jag ringde till vårdcentralen för att få en remiss till Otto Bock på centralsjukhuset här i Karlstad men nu ringde vårdcentralen tillbaka och inte visste något alls. De sa i princip att nej, vi tror inte att du behöver någon remiss. 

Så jag fick sätta mig och göra vårdcentralens jobb och ringa själv. Som tur är så har jag gamla papper kvar med viktiga telefonnummer och sånt. De på Otto Bock såg att jag hade varit hos dem förut och fick en tid redan på tisdag. Vårdcentralen sa också lite lojt att jag får anlita en sjukgymnast privat om jag vill ha mer hjälp. Fick några telefonnummer så jag ringde ett och fick bra information. 

Men jag kan fundera på vad vi ska ha en vårdcentral till om man inte kan ringa dit för att få hjälp. Jag har ändå Scolios och det är dokumenterat sen jag var barn. På sköterskan lät det som att min korta ben har växt ut till rätt längd under åren som gått. 

Nåväl som vanligt så löste jag problemet själv. Jag borde ha förstått från början och ringt direkt till Otto Bock. 



Det går bra att hjälpa andra

Något som jag har funderat på ett tag är att det går så bra att hjälpa alla andra men inte sin närmaste krets. Man ska kunna räkna med sin närmaste krets att de ställer upp för en precis som en annan ställer upp för dem. Men nu har jag fått sett motsatsen.

Många säger, jag är din bästa vän och behöver du hjälp så hör av dig. När man då hör av sig till dem så är det ingen som kan ställa upp. Men när man sen någon dag senare får man veta att de hade hjälpt någon annan. Det erbjuds pengar hit och pengar dit men när det verkligen gäller så är det gnäll och långa klagovisor.

 
I många fall så är det för långt att åka och för dyrt för vissa men de kräver att den de "vill" träffa ska åka till dem hela tiden. Jag hörde för några år sen, "Det är så dyrt att åka till Grums så du får åka till Karlstad". Jag bara hallå?! Det är faktiskt lika dyrt till Karlstad med! Och den personen hade jobb då och inte jag. Men jag fick också höra "Nu när du blir Karlstadbo så kan vi ju umgås". 
 
Som sagt, det går bra att hjälpa andra och prioritera andra och tro att en annan kommer finnas kvar. Men jag tänker inte finna mig mer i det! 
 
 

Yay! Fått min första...

Lite småkrasslig igen. 😕 Dagen började med jobb och det var kul. Men jobbigt när man är lite småsjuk hela tiden. Det har rullat på bra borta på jobbet. 


När jag nu kom hem så hade jag mail från nyheter 24 och de har publicerat min text. 😀 Känns sjukt bra och speciellt. Ni kan hitta den här:  http://nyheter24.se/debatt/873610-anna-35-jag-som-har-en-diagnos-vet-hur-utanforskap-i-dagens-sverige-ser-ut 

Jag fick även mitt paket som jag har väntat på. Det var ett plånboksfodral till mobilen. Nu ser jag på tv och väntar på att Tobias ska komma hem. Hoppas att ni har haft en fin dag. ☺️ 


Var finns hjälpen när man behöver den?

Fy vad arg jag är på vår politik och handikappomsorgen vi har här i landet! Varje dag läser man på nätet och i tidningar, varje dag får du höra på radion och tv:n.

Landets sjukvård och handikappomsorg blir bara värre och värre! Vi har ju exempel handikappboendet inom LSS i Karlskoga som det rapporterades om tidigare. Vi anhöriga tvingas att se på när våra handikappade och sjuka blir sämre och sämre och de som sköter om dem med hjärta och själ går på bara knäna och sliter ont. De offrar nästan sina liv för att den sjuka ska få det så bra som möjligt under rådande förhållande. Men det är inte lätt när alla och jag menar ALLA motarbetar! 
 
Jag förstår inte hur det är tänkt med assistansen, hur det är tänkt att man ska få den hjälp man behöver. Ingen föräldrer vill ha ett sjukt barn så varför ska man straffas för att man får det? Ska man inte få den hjälp man behöver? Nej, vi ska trycka ner alla så långt det går! Vi ska trycka ner de utsatta så de försvinner från jordens yta för då är ju problemet löst! 
 
Var är solidariteten? Vart är mångfalden alla talar om? Kan någon berätta det? 
 

RSS 2.0