Borta bra men hemma bäst

Äntligen är man hemma. Tobias och Lily kom och hämtade mig och sen åkte vi ner till Bergvik och handlade lite. Det var så underbart att få sätta sig i bilen och se Lily, pussa Tobias och bara vara med dem. 

När vi kom hem från Bergvik så gosade jag med Lily en stund, matade henne och pysslade om henne. Fick sånt härligt och glatt leende från henne. Mitt mammahjärta smälte av kärlek. 😍 Sen så fixade vi rätt på lite saker, jag packade upp de sakerna jag hade på sjukhuset, Tobias diskade och så duschade vi. Nu sover Lily en stund och jag har ätit lite, vi sitter och ser på tv. 

Men jag ska spinna vidare på detta med att tillåta sig själv att må dåligt och ta hand om sig själv. Man kör på i spinn, allt rusar på och går bara snabbare och snabbare. Man känner hur orken börjar tryta, man märker kroppens signaler men ändå så kör man vidare. Men när orken tar slut, kroppen kollapsar och du ligger där och orkar inte resa på dig, vem tackar dig då? 

Ingen! 

I mitt fall så har jag nu ett barn att ta hand om och för att kunna ta hand om henne så måste jag också ta hand om mig själv. Tillåta mig själv och må dåligt, äta bättre och röra mig mer. Jag ska även tillåta mig själv att må bra. 

Så jag ställer mig frågan, vem tackar mig när min ork är slut?






Tillåt dig själv att må dåligt

Jag har alltid haft svårt att tänka på mig själv, jag sätter alla andra framför mig själv. Det är en fin egenskap men vad gör det mot mig? När jag låg på akuten här om dagen så hörde jag någon som mådde dåligt och hade ont och då ville jag bara kliva upp och hjälpa till. Men där låg jag ju själv för att jag inte mår bra. 

Frågor dyker upp som vad gör jag mot mig själv? Ska jag inte ta hand om mig själv? Vad gör jag när min ork är slut, när min kropp säger ifrån? 

Nu under dagarna här på sjukhuset så har jag haft tid att reflektera och tänka. Det är första gången i mitt vuxna liv som jag är inlagd på sjukhuset (bortsett från förlossningen). När jag var barn så var jag inlagd men inget jag minns mycket av och då var pappa med. Nu ligger jag här själv, saknar min familj som jag har skapat tillsammans med Tobias. Tankarna snurrar runt och jag har kommit fram till att nu när jag har legat här så har jag tillåtit mig själv att må dåligt. Det är första gången som jag inser mer att jag också kan bli akut sjuk och behöver hjälp, att jag inte behöver stå stark hela tiden. Jag har underbara människor i mitt liv som finns där och stöttar på alla sätt och vis. 

Min underbara man som är hemma med vår älskade dotter. Han är en klippa att luta sig mot och min stora kärlek. 
Mina föräldrar och syskon i Grums (och svågern) finns alltid där när de behövs. De kollat med jämna mellanrum hur det går trots allt de själva dras med. En av mina systrar är svårt handikappad och behöver tillsyn dygnet runt. 
Min svärmor som ställer upp i vått och torrt. Kommer med en massa handfasta tips och råd, kan mycket i allmänhet och aldrig svår att prata med. Svärfar finns alltid om hörnet och prata med, aldrig en tråkig konversation där. Man får sig alltid ett skratt. Svägerskan och hennes familj i Örebro finns ett samtal bort och man kan alltid ringa eller skriva till dem. 

Sen alla goa vänner som finns där och stöttar och skriver. Några bor nära och några längre ifrån. Nu känner jag mig inte ensam längre. Det finns så många i mitt nätverk som hjälper till på olika sätt. Jag är så tacksam för alla de här underbara människorna. 

Jag svär dyrt och heligt att från och med nu ska jag tillåta mig själv att må dåligt och ta hand om mig själv. Det är min plikt och mitt ansvar mot mig själv. För det är jag värd!

Kom ihåg det du också som läser detta, för det är du värd!



Hylla pappor som tar hand om sina barn?

Jag läste nyss en artikel om pappor som tar ansvar för sina barn. Många pappor får höra "Du är så himla bra pappa som sköter om ditt barn". Jag känner bara HALLÅ??!! Alla de kvinnor sköter om barn, hemmet och så mycket annat då? Och ska vi verkligen beröma för att man tar hand om sitt barn? Är inte det självklart att man tar hand om det liv man har skapat?

Som kvinna så jobbar man idag på en arbetsplats, sen ska man hämta barnen på dagis, handla, fixa mat, tvätta, diska, städa, lägga barnen. En man jobbar på en arbetsplats och ska kunna göra samma sak som kvinnan efter jobbet. Man ska kunna dela på ansvaret. 

Jag och Tobias har inte fått vår lilla bebis än men när jag kommer hem så börjar plockandet direkt. Jag kör igång tvättmaskinen, han tar disken, vi hjälps åt med maten. Men som nu när jag är gravid så orkar jag inte med lika mycket utan han får ta mer ansvar. I nuläget när jag är höggravid så gör han det mesta här hemma. Jag gör enklare sysslor, som vid matlagning så fixar han allt på spisen och jag sitter vid bordet och skär grönsakerna eller rör ihop kalla såser. Jag dukar bordet. Men de jobbigaste dagarna får han göra allt. Jag kör tvätten och de dagar som orken hos mig är bort blåst så hänger han upp tvätten och mina bra dagar så hänger jag upp tvätten. Men sen blir det skillnad för när lillen har kommit så kanske han tvättar och jag diskar. Allt beror på vilka rutiner vi får som familj. I vilket fall så hjälps vi åt.

När man har skapat en familj så får man också ta ansvaret helt enkelt. Både som man och kvinna. Man ska inte behöva säga "Pappa är duktig idag som tar hand som sitt eget barn." Då kan vi lika gärna säga så om mamma också, men det förväntas av kvinnor att de ska göra det. 

Om vi ska ha ett jämställt samhälle så måste vi också ändra på detta.




ADHD...



Härligt besök på Skutberget

Nu på förmiddagen så åkte vi ut till vackra underbara skutberget. Sent igår kväll kom jag på idén om att åka dit och så kanske jag vågar ta mig ett dopp. Vi ringer svärfar och kollar om han vill följa med.

Idag när vi vaknade så visade termometern lite lägre gradantal jämfört med tidigare vilket var superskönt för mig. Vi gjorde oss iordning och åkte för att hämta upp svärfar. När vi kommer ut så letar vi upp ett bra ställe och vi valde där handikapprampen är. Den här delen av skutberget vill de då alltså ta bort så det kommer bli svårare för handikappade att kunna bada, den sköna lilla viken som är så lugn och mysig ska de också ta bort för att lägga Muminlandet där. 

För mig som gravid kvinna just nu så passade den här lilla viken perfekt. Nära och bra till motioncentralen med dusch och toalett. Nära till parkeringen och lugnt och fridfullt. Jag har i alla fall inte badat sedan 2014 pga olika orsaker. Nu kände jag att jag fick passa på så jag fick knö ner mig i en baddräkt, lite trång men det funkade. Bikinin jag har kan jag inte ens få på mig alls. Vill inte köpa något nytt så just för att jag inte kommer använda det särskilt mycket. Köper nytt i så fall inför nästa sommar. Jag lyckas komma i vattnet, det var lite småkyligt men ack så underbart! Sedan denna extrema värmen började så har jag suttit mest inomhus och inte orkat vara ute eller särskilt mycket aktiv.

Satt sedan och vilade i solen, insmorda i solskydd och med hatt. Satt bara och nöjt av den vackra naturen, det härliga vädret och nöjt av livet som gravid. Detta var precis vad jag behövde efter att ha suttit instängd mer eller mindre. Så himla underbart att få njuta av solen utan att jag säckar ihop. Nu är vi hemma och ska vila och fixa mat.




REPOST - Tankar om ADHD

Vi med ADHD/ADD blir inte arga, vi blir fly förbannade! Vi blir inte tråkade, men vi blir totalt uttråkade! Inte blir vi lite glada heller, men vi blir överlyckliga.

Det jag menar är att våran medkänslan är så stark, så vi går in med allt med livet som insats. Det är verkligen slitigt men samtidigt så tror jag det är en bonus. Allt vi lever och upplever är mycket starkare än andra, både på gott och ont.... Här är en liten beskrivning jag tycket passar perfekt:

När jag sörjer, är mitt hjärta i tusen bitar. Allt jag gör, gör jag mer. Allt jag ser, är skarpare. Allt jag hör, är vackrare och underbarare. Älska mej för den jag är. "
 
 

Föreläsning hos Särnmark Assistans

I tisdags var jag på en föreläsning angående LSS och assistans. Det var företaget Särnmarks som hade föreläsningen och den var mycket intressant. 
 
Lisa Warström som är jurist på företaget gick igenom juridiken och hur det ser ut i dagsläget. Vi börjar med de 5 grundläggande behoven som är:
 
  1.  Personlig hygien, i samband med personlig hygien så är momentet fysiskt nära. Även om en person motoriskt klarar det så kan det föreligga omständigheter som medför att den enskilde inte kan utföra eller ska urföra det själv. I personlig hygien så innefattas den med nagelvård, tandborstning, rakning, sminkning, tvättning och toabesök.
  2. Mat, det kan vara svårt nog att plocka fram maten, laga maten och sen äta den. För den som inte kan använda händerna är det ju ett extremt stort problem. Eller för en dement som inte förstår att den måsta äta för att överleva.
  3. Sedan har vi av och på klädning som också är väldigt intimt precis som hygienen. De kläder som bedöms att man får hjälp med är allt som är nära kroppen så som underkläder, samtliga inhomuskläder, proteser, stödtrumpor och ortoser. Så ytterplagg faller bort här.
  4. Hjälp med kommunikationen, det vill säga kommunikationen med andra. Behovet ska vara som sådant att en assistent krävs för att kommunikationen överhuvudetaget ska vara möjlig.
  5. Sist men inte minst så krävs det att behovet inte kan tillgodses av vem som helst. Assistenten måste ha god kännedom om brukaren och ett konkret exempel är då epilepsi. Om anfallen är stora så bör assistenten ha god kännedom om medicin, hur brukaren fungerar och snabbt kunna agera utan att behöva tänka efter. 
Det är här i de fem grundläggande behov är det som timmar och minuter kommer att spela stor roll. I kommunen finns det en praxis på 7 timmar i veckan. Och när det gäller försäkrningskassan så är det 20 timmar i veckan som gäller. Men när det gäller kommuner så tror jag personligen att det skiljer sig från kommun till kommun. Men jag ska inte säga säkert då jag inte har någon koll så. 
 
På 1990 talet så fick man den hjälp som man behövde, behövde man hjälp med maten så fick man det. Idag är det mer att du får sondmatning och då faller det inte under ett av de grundläggande behoven. Men tack vare Högsta förvaltningsdomstolen så föll det inom ramen ändå. För sondmatning krävs ju kunskap för.
De resonerar lite så här, kan du äta om än ryckigt så är det inte säkert att du får hjälp från LSS. Med andra ord så är det alltså inte tillräckligt omfattande. HFD fastställer även i domen att egenvård kan vara ett grundläggande behov. De har även varit övertydliga i domen så att inga fler missförstånd ska kunna göras. 
 
I egenvården ingår, här kommer det några exempel.
  • Enklare såromläggning
  • Ta av och på stödstrumpor
  • Ta medicin 
  • Insmörjning pga eksem mm.
  • Sondmatning
  • Kateter/stomi
 
Försäkringskassan skrev ett brev till socialdepartementet och uppmanar regeringen till att agera. I det brevet så påpekar försäkrningskassan för regeringen att det som sker inte är hållbart. 
 
Det var i stora drag om vad föreläsningen handlade om, jag tyckte det var mycket intressant och lärorikt. Jag fick lära mig mycket och det var mycket trevligt också. De bjöd på lite fika och gott. Jag uppskattade föreläsningen och kände mig mer upplyst än innan. Jag förstår att försäkrningkassan får ta mycket skit men det man ska ha i åtanke är att många direktiv kommer från våran regering och försäkringkassan gör sitt jobb och lyder under regeringen. Men jag vet också att det är många skitstövlar som jobbar på försäkringskassan, men skitstövlar finns över allt i vårt sammhälle oavsett yrke. 
 
Nåväl, här kommer det lite bilder.
 
 
 
 
 

ADHD - Tanke



Du med ADHD... Du duger som du är... eller??

Du duger som Du är...
men måste du vara så högljudd?
Du duger som Du är...
men sitt still o lyssna nu!
Du duger som Du är...
men vad du överreagerar!
Du duger som Du är...
men du måste ta för dig mer.
Du duger som Du är...
men måste du analysera ALLT?!
Du duger som Du är...
men måste Du vara så känslig?
Du duger som Du är...
men du måste koncentrera dig mer.
Du duger som Du är...
men ska du ha det där på dig?
Du duger som Du är...
men du är verkligen konstig.
Du duger som Du är...
men du behöver anstränga dig lite mer.
Du duger som Du är...
men du stör alla andra hela tiden.
Du duger som Du är...
men måste du vara så ärlig?
Du duger som Du är...
men varför ljuger du om allt?
Du duger som Du är...
men det där kan du bättre.
Du duger som Du är...
men sluta avbryt hela tiden.
Du duger som Du är...
men har Du glömt ta din medicin idag?
Du duger som Du är...
men måste du alltid vara så dryg?
Du duger som Du är...
men vad jobbig du är.
Du duger som Du är...
men..... i en annan värld
 
Skrivet av Madeleine Backlund. Hittade texten i denna blogg https://nouw.com/Dottan

Skutbergets dag

Idag var det skutbergets dag och vi fick strålande sol och underbart väder. För er som inte vet vad skutberget är för något så är det en underbar plats i Karlstad där det finns fina motionsspår för löpning, promenad och cykel. Fina stränder att kunna ta ett dopp och en motioncentral med soldäck, bastu och mycket mer. Ett friluftsområde med andra ord. Nu är detta hotat, vår fina vackra natur med att det ska rustas för ett Muminland. Ett ställe där så många hämtar styrka från naturen och själen får läka. 

För att visa våra kommunala politiker så samlades hela 800 personer idag för att grilla korv, gå tipspromenad, ponnyridning och mycket mer. De hade även information om hur läget ser ut osv. Så jag och min kompis Linda åkte dit och deltog. 

Så fort jag kom dit så lättade trycket i min själ, jag kände en sådan frid av att sitta vid vattnet och bara njuta av lugnet trots att det var full aktivitet. Att få sitta där i solen är som balsam för kropp och själ. Att de vill ta bort detta vackra och göra det till någon nöjespark kan jag verkligen inte förstå. Vi har ju Mumin i Finland och man kan ju åka dit tänker jag. 

I alla fall så fick vi underbara timmar där idag med härligt väder och mycket trevligt sällskap. Träffade en och annan bekant också. Bjuder på lite bilder från dagen.








Jag byter politiskt parti

1:a maj idag. Under året som gått så har jag bytt från Socialdemokraterna till Vänster partiet. Anledningen till detta är för att jag känner att Socialdemokraterna börjar dra mer mitten/högerpolitik helt enkelt. Jag kan inte stå för det de står för längre.

Jag började dagen med att ta det lugnt och småpyssla här hemma. Sen är klockan var ca 12 så tog jag bussen ner till city där jag mötte upp min kompis Linda och svärfar. Vi fick lite plakat och information om demonstrationståget. Sen började vi gå runt i Karlstad och ner mot Sandgrund. Vi ropade slagord som Ropen skalla jobb åt alla, ropen skalla bostad åt alla. Väl framme på Sandgrund så var det tal och grejer. Det som jag gillade mycket var att de hade teckenspråkstolk. Alla får vara med och kunna påverka oavsett om du kan prata eller inte, oavsett om du sitter i rullstol eller inte. 

Efter ett tag sa bebis till mig att det var dax för toabesök och mellanmål. Så jag drog min in till torget och sen åkte jag hem. Det var kul att delta och jag vill göra det fler gånger. Jag är trött att bara se på, nu ska jag vara med och påverka så mycket som jag kan. Det blev lite bilder också och vi var ca 300 deltagare. 












Vilken värld vill du leva i?

I söndags så var det en föreställning och intervju med några lokala politiker i Tingvalla kyrkan. Det var diakonian i kyrkan som hade ordnat med allt detta.

Först hade de en liten föreställning där man fick höra om andra politiska personer i olika länder. Det var Kambodja, Honduras, Zimbabwe, Uganda och Sverige. Här i Sverige fick vi höra om en ledarskribent som heter Lilian Sjölund. Hon har fått mycket hot och hat för de texter hon skriver. 

Sen fick politikerna ett antal frågor att svara på. Det var intressant att höra på dem. Hela föreställningen handlade om mod och motstånd. Hur vi kan jobba tillsammans för det vi tror på och att vi faktiskt kan påverka. 

Innan föreställningen så träffade jag min kompis Linda och vi tog en fika på Wayne's Coffee och Linda skulle också på föreställningen. En härlig söndagseftermiddag med en underbar vän med andra ord. 🙂









Yes! Ett steg i rätt riktning!

Läste nyss att domen från Högsta förvaltningsdomstolen. Det är ett grundläggande behov att bli sondmatad även om Försäkringskassan ser annorlunda på saken. 

Hur man kan inte se att få mat, att andas osv är ett grundläggande behov förstår jag inte. Jag menar vi andra som kan äta själv, vi som kan andas själv det är ju grundläggande för oss, skulle det var mindre grundläggande för den som behöver hjälp med det? 

Ja, detta var ett bra besked på fredag den 13. Jag tror visserligen inte på skrock men man kan ibland fundera. I vilket fall ett steg i rätt riktning med LSS. Jag tänker kriga för de utsatta och hjälpa dem så gott jag kan på olika sätt. Tycker bara att det är bedrövligt att det ska behöva gå så långt som det domslut för att det ska slås fast att det är ett grundläggande behov. Om man inte inser det själv så kan man ju fundera på hur man tänker. 



Alla är vi olika

Jag har diskuterat med en del angående graviditet. Jag får många gånger höra att från den jag pratar med "Jag hade inte så, så då borde du inte heller ha så" eller att den personen hade mycket värre. Vilket har fått mig att börja fundera lite. 

Vi alla är olika och din graviditet var på ett sätt och min är på ett sätt. Varje graviditet är också olika. Vi har alla olika förutsättningar, möjligheter och problem. För mig började foglossnig tidigt vilket beror på hormonerna i kroppen men att det känns mer är också för att jag har skoliosen. Skolios är alltså sned ryggrad och ger värk i ryggen till och från. Så jag har rätt kraftig värk när både skoliosen och foglossnigen känns samtidigt. Men bara för att jag har en rejäl smärta i ryggen så förminskar jag inte andras lidande då vi inte kan jämföra. Min smärta är extrem jobbig för mig och smärtan för andra är jobbig för dem.

Måste man verkligen trycka ner andras känslor på detta sätt? Vad får man ut utav det? Är det inte bättre att berätta bara hur det var för en själv och sen lyssna på den andra? Försöka förstå i alla fall. 
Min smärta är jobbig för mig men det innebär inte att någon annan har rätt att förminska den. 







Fyra år senare....

4 år sen. 4 år sen min första mentala kollaps. 

Minns det som igår, jag försökte få de vänner jag hade då att träffa mig. Jag frågade en efter en och i princip sa alla nej, vill inte. Där emot så träffade de andra och hade kul med. Till slut var det någon som sa jag vill inte umgås med dig. Det var ett hårt slag i magen, jag började reflektera över mitt liv, hur ser det ut? Vem har jag? Jag har ingen kille, jag har inga vänner, ingen (utöver familjen) som faktiskt bryr sig. 

På jobbet högsäsong, allt går på högvarv och man måste behålla fokus. Jag älskar normalt sett när det händer saker, när det är action. Då är jag som bäst. Men just den här dagen så var jag inte på topp. Efter att ha mått smådåligt ett par dagar så som man kan göra i februari månad när ingen snö finns och det är bara mörker över allt, även ända in i själen så hände det. 

Jag mådde dåligt under hela förmiddagen vilket mina fina kollegor märkte. De försökte pigga upp mig med gulliga meddelanden på min mat. Jag sitter på rasten och kollar in Facebook flödet och ser att alla jag har frågat om vi ska hitta på med något har roligt ändå, en del med varandra och en del med andra människor. Vilket fick mig att må ännu sämre så klart.

Tillbaka in i i hetluften i köket efter rasten, det är mycket som händer. Löken är typ slut för mina kollegor så jag får i uppdrag att skiva ny lök. Mitt namn ropas hit och dit, gör det, gör det och gör det. Till slut från ingenstans så får jag verkligen ett utbrott på några få kartonger som ligger intill mig. Mina kollegor stannar upp och ser att jag inte alls mår bra. Så de kommer fram till mig och hjälper mig. För första gången så gråter jag på jobbet men jag vill verkligen inte erkänna det fullt ut så jag försöker skämta till en kollega att det beror på löken. Men hon ser att det är mer än så. Hon och några till övertygar mig att jag borde gå hem, att jag inte var i skick för att jobba. Så sagt och gjort så åkte jag. Men inte hem, vad skulle jag hem till? Ensamheten? Vem väntade på mig där? Jo, det kaos som ångesten hade skapat. Jag åkte hem till tryggheten, till min underbara familj som alltid har funnits där i alla lägen. De pysslade om mig och jag fick återhämta mig. 

Där och då började min resa mot framtiden. Nu fyra år senare sitter jag i mitt vardagsrum i Karlstad och är gift med en man som verkligen stöttar mig, som försöker göra allt han kan för mig. Nu fyra år senare väntar jag barn och har verkligen vänner som stöttar och finns där. 
Till min familj säger jag bara tack för att ni finns och jag älskar er så innerligt mycket. Utan er först och främst så hade jag inte varit där jag är idag. Och till min underbara man, tack för att du kom in i mitt liv och lyfte upp mig från det mörka hål. Älskar dig så mitt hjärta spricker.  Och till alla mina vänner, tack för att ni finns där. ❤️





Mot alla odds


Vi alla har en tung ryggsäck att bära med oss fylld med olika erfarenheter negativa som positiva. Många bär med sig en extrem tung ryggsäck med många dåliga minnen, tankar och erfarenheter.

Under många år så blev jag matad från samhället att jag inte skulle blir något, jag skulle aldrig kunna jobba med det jag vill, att jag var värdelös och jag borde gå under LSS och alla andra sådana insatser jag inte har rätt till.  Anledningen till att de sa det var ju för att jag har ADHD och jag kunde ju inte jobba med handikappade för hur skulle det se ut? Det ser inte bra ut. Jag har inte rätt till LSS för jag är mer normalfungerande än många andra med ADHD. 

Efter alla år med nedtryckning från samhället, många års kämpande och mycket stöd från min underbara familj så fick jag mitt jobb. Det har varit många utmaningar men det har stärkt mig och gett mig mer skinn på näsan. Och efter ett antal år med utfrysning och utanförskap så träffade jag kärleken. Nu i år så gifte vi oss och jag håller på att utbilda mig färdigt för det jag verkligen vill jobba med. Den resan har inte heller varit lätt då jag stött på mycket problem. Men jag har gjort två kurser nu under hösten med många motgångar och dåliga odds men JAG HAR GJORT DET!! 

Känner mig så otroligt stolt över mig själv och tacksam för min stora familj, mina vänner och ni andra som finns vid min sida. Utan er hade jag aldrig börjat med studierna utan fortsatt i samma fotspår.

Det finns många där ute i världen som lyckas mot alla odds och jag vet att du som läser detta kommer att lyckas också. Tro på dig själv för jag tror på dig. Jag vet att du kommer att lyckas med det du vill och tar dig för. Skit i alla negativa röster oavsett om de kommer från din egen hjärna eller från samhället.

Det här inlägget är dedikerat till min vackra Evah och till min härliga Carola. ❤️❤️❤️




Mys med Sofie

Ja förra veckan så var jag hem till familjen och myste med Sofie. Så härligt att få lite kvalitetstid med Sofiebus, hon mådde inte helt hundra då hennes epilepsi krånglade för henne så vi vilade mest. Men det behövs vila också då och då. 
Först så pratade jag en del med henne och sen så efter middagen så lade vi oss på soffan och vilade. En skön tupplur även för mig med andra ord, jag slappnar av så bra intill henne och det har jag alltid gjort. Sedan gick mamma in med henne för att byta blöja och grejer. Men efter det så satt jag och Sofie oss och la pussel, målade lite i en målarbok och fikade. Men Sofie var inte alls sugen på fika, hon ville bara måla och lägga pussel. Fast det roligaste tyckte hon var när jag slog mitt ben i bordet. Då skrattade hon och tittade på mig med busiga ögon.
 
Sen somnade hon på soffan en stund till och jag satt intill henne en stund innan jag åkte hem.
 
 
 
 
 
 
 

Har du rätt att andas?

Vart är vi på väg? Jag läser dagligen om LSS och dess indragningar, läser om barn och ungdomar som inte har valt detta liv men de får indragen assistans. Det är inte en mänsklig rättighet att andas längre utan det är bara något onödigt tydligen. Dessa barn och ungdomar har inte valt att bli så sjuka för att det är kul, det var bara något som hände. 

 

Just nu så pluggar jag färdigt till undersköterska och nyss läst färdigt kursen psykiatri. När jag läser atriklar på nätet om dessa nya boenden för handikappade så ser jag att det är en paniklösning från kommunernas sida. De kämpar likväl som alla föräldrar för att dessa barn och ungdommar ska ha rätt till att få vård och trygghet. Det är barnhem som byggs vilket tar mig tillbaka på vad jag nyss läst i kursen psykiatri. Ska vi verkligen gå bakåt i tiden? Är det inte dags att utvecklas? 

 

Låt oss titta tillbaka på historen och se vad som hände...

 

Under 1800 talet och början på 1900 talet så byggdes det stora sinnessjukhus, avsikten var att skydda samhället från de psykist störda. På denna tiden fanns inga bra behandlings metoder utan de utsattes för överraskningsbad, det innebar att patienten fördes ut på en bro där en fallucka öppnades så att hen föll ner i iskallt vatten, de utsattes även för svängstolar där patienten sattes i en stol som snurrade runt med stor hastighet tills hen blev medvetslös. Det fanns även Lobotomi vilket innebar att de skar av vissa nervbanor i hjärnan och syftet med det var att patienterna skulle bil lugna. Men idag vet vi bättre och vet att dessa behandlingar innebär till obotliga hjärnskador även döden.

 

Sedan 1950-1970 talet så skedde det stora förändringar, människosynen blev mer human. Fram till 1980 talet fanns det instutioner för utvecklingsstörda och föräldrarna blev uppmanade att lämna bort sina handikappade barn. Här kommer det några årtal som det hände saker på.

 

  • 1968 kom omsorgslagen som gav nya rättigheter för personer med utvecklingsstörning
  • 1981 erkände riksdagen teckenspråket som dövas första språk.
  • 1989 tod de bort omyndighetsförklaringen och alla medborgare över 18 år fick rätt att rösta.
  • 1994 kom assistansreformen, alltså LSS.
  • 1999 kom den första diskrimineringslagstiftningen, den gäller alla funktionshinder. Den gäller  rättigheter i arbetslivet.

 

Ska vi verkligen gå bakåt i utveckligen? När jag ser till historen så är det verkligen skrämmande att vi inte har kommit längre i vårt tänk. Visst, sjukvården är bra här i Sverige, vi får hjälp mm. Men de handikappade, vad får de? Det är de jag tänker på med familjer och assistenter. Det är handlar också om de som förlorar sina jobb pga indragen assistans, familjer som förlorar allt och livet blir som en ond cirkel. Vi fick bra lagar angånde de handikappade för att de ska vara trygga, skyddade, få bättre levnadsvilkor och allt. 

 

I lagen för LSS står det klart och tydligt, 

 

5§ Verksamheten enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvilkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1§. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.

6§ Verksamheten enligt denna lag skall vara av god kvalitet och bedrivas i samarbete med andra berörda samhällsorgan och myndigheter. Verksamheten ska vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och intigritet. Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämma över insatser som ges. Kvaliteten i verksamheten skall systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.

För verksamheten enligt denna lag skall det finnas personal som behövs för att ett gott stöd och en god service och omvårdnad skall kunna ges. Lag (2005:125) 

 

Är det verkligen god service och bra omvårdnad när man kastar omkull assistansen? Nej, verkligen inte!

 

Jag ber er att tänka om och börja om helt enkelt. Gör om och gör rätt!

 

 
 

Hearing till Regionsråd och Riksdagen

Hej på er. Var så trött igår kväll för att blogga. Började dagen med en stadig frukost och sen göra mig i ordning för att åka iväg.

Kom ner till Värmlands museum där hearingen skulle hållas. Det var Socialdemokraterna som hade en hearing och det var min första någonsin. Den var intresserad och upplysande. En del av dem som var där är jag bekant med sedan tidigare och en del var nya ansikten. Nästan alla som stod och talade hade något viktigt att säga. Jag knöt en del nya kontakter och lyfte fram frågan om LSS.

Samtidigt som hearingen var så pågick Klarälvsloppet utanför och jag fotade lite.
När hearingen var klar så gick jag och åt mat och sen tog bussen hem. Väl hemma så fixade vi i ordning det sista för att Marcus skulle komma på besök. Vi kollade på Blade Runner och sen Star Trek Beyond. Marcus var så gullig och hade med en chokladkartong, ostbågar och dricka som han bjöd på. Jag blev så himla trött så när Marcus åkte hem så blev det sängen för mig med en gång. Jag var som sagt väldigt trött men hade en kanondag! 🙂 Hoppas att ni hade det bra. 


Drömmar slår in...

Ja, i så många år har jag gått och drömt, i så många år har jag önskat, i så många år har jag längtat. Hittade kärleken 2014, 2015 blev vi sambos, förlovade mig med min underbara man 2016 på vår resa till London och i år blev vi man och hustru. Efter alla turer så hittade jag kärleken. Men det var ändå något som fattades.
 
Nog för att jag trivs med Burger King men känner att det är inte vad jag vill jobba med resten av mitt liv. Redan som 10 åring drömde jag om att få jobba med handikappade barn och ungdomar. Så jag valde vårdgymnasiet men efter mycket strul så upptäckte vi att jag har diagnosen DAMP. Jag hade jättesvårt att lära in saker och det kvittade hur jag gjorde så funkade det inte. Jag kunde provet utantill hemma i köket men när jag satte mig i skolbänken så var allt borta, som att någon hade gått in med en dammsugare och damsugit upp allt jag hade lärt in.
 
Jag fick erbjudandet att åka till Torsby där de hade utbildningen på särskolenivå men jag var inte redo för att ta det steget. Först att få veta att jag har DAMP, sen gick jag och min familj genom en kris då vi fick svart på vitt att min handiakappade syster är sjukare än vad en förstod. Samtidigt hade jag inte kommit in i tonåren utan var mer som ett barn ännu. Så jag valde att gå särskolan här i Karlstad ett par år först. Fick sedan chansen att byta skola och läsa omvårdnaden i Torsby som det var tänkt från början. Det var en tuff tid med många omställningar och mycket att lära in. Men det var där jag blev vuxen och lärde mig att ta ansvar för mig själv. Hade många roliga stunder med härliga klasskamrater och njöt av livet på många sätt. 
 
När jag slutade skolan så sa alla att jag kunde jobba som undersköterska eftersom jag hade läst vanliga betyg och klarat mig bra. Mina favorit ämnen var psykologi, etik och svenska. Sedan fanns det hur många ämnen som helst som var roliga men de var bäst. :) 
 
Nu sådär 13 år senare så får jag veta att jag inte alls har alla kurser. Men det gör mig inget för nu har jag mer kraft, nu har jag nya möjligheter. Nu ska jag göra verklighet av drömmen och har precis läst första kapitlet i Pyskiatri 1. Väldigt intressant och spännande ämne. Dock är jag lite nervös eftersom det är på distans och jag är van att sitta i skolbänken. Men jag har Tobis, familjen (nya som gamla medlemmar) och alla underbara vänner som är med och stöttar. Jag ställde en fråga tidigare idag på facebook angående en fallbeskrivning, har inte gjort sådan på flera år och jag fick svar från en härlig person som också pluggar fast på universitetet och mer djupare i sjukdom och sånt. Så jag vet att med all erfarenhet jag har och med alla härliga människor i mitt liv så kommer detta bli superbra. :) Jag är så sjukt taggad!!
 
 

RSS 2.0