Som rubriken lyder, JAG VÄGRAR!! Det är så många människor jag har mött i mitt liv som har tryckt ner mig, eller ja försökt i alla fall. Men det kommer till en punkt där man känner att nu är det nog. Att nu vägrar jag ta mer skit! 

Jag har många gånger fått höra att du är handikappad så du klarar inte att jobba här. Hur skulle det se ut om en annorlunda person jobbade här? Du har DAMP vilket är mycket aggression och därför kan vi inte anställa dig. Det har varit på en mängd olika arbetsplatser och just när man får höra orden så är det ett slag i magen. Främst när de berättar hur mitt temperament är när de aldrig har träffat mig innan, det svider verkligen och veta att man inte duger. 

Idag ska vi kramas mycket då det är mysigt att kramas och att det är internationella kramdagen. :) Mer kramar och kärlek här i världen!! <3

Att arbeta med killar är enligt mina erfarenheter så mycket enklar än att arbeta med tjejer som tjej själv då. Jag har funderat kring detta och kommit fram till att killarna ser inte andra som ett hot om man är bra på en sak. Är någon bra på att städa så försöker killarna lyfta fram det och tjejerna försöker överglänsa varandra. Många gånger kan det låta från en tjej; nej, du arbetar för långsamt så jag tar över. Men en kille försöker peppa en och kanske till och med frågar om man behöver hjälp eller hjälper till på andra sätt. 

Nu säger jag inte att det är så på alla arbetsplatser då alla är olika och att ibland kan man ha en egen del i situationen. Men det jag har upplevt så tycker jag personligen att det är lättare att jobba med killar. Med tjejer kan det lätt bli mycket skitprat, skvaller och många gånger utfrysning. Om jag jobbar endast med tjejer så kan jag känna mig underlägsen, nedvärderad och nedtryckt. Men jobbar jag med killar eller blandat så känner mig som en i gänget, känner mig positiv behandlad, som en likvärdig och att jag får utvecklas. Det roligaste är att jobba blandat men ibland blir det inte så. 

Vad är era erfarenheter? Hur tänker ni om detta ämnet? Dela gärna med er. :) 

Det här med att konversera i lunchrummet kan jag tycka är lite jobbigt. Jag har inga som helst problem med att prata och skoja med mina kollegor men i lunchrummet så funkar det inte riktigt för mig. Jag vill samtala men oftast är jag så fokuserad på maten och sen känns det så jobbigt när någon frågar något och jag har fulla munnen med mat. 

Sen beror det lite på vilka som sitter där också men i de flesta fall så försöker jag vara med i samtalen beroende på ämnet. Men det är väldigt svårt, dels hur bryter man in, vill de höra mina åsikter, tycker de att jag tränger mig på? Det är bara några av många tankar som far i mitt huvud. Det är en sak i skolmatsalen då det är så extremt många men i ett litet rum på arbetsplatsen känns på någotvis svårare tycker jag. Jag har ändå ett brett intresse och kan prata om det mesta. Hur gör ni? Vad är era tankar om det här? Dela gärna med er av erfarenheter och åsikter. 

 

Kom ihåg att ni är alla fantastiska individer! Oavsett hudfärg, kort, lång, tjock, smal, ung som gammal. Du duger precis som du är!! 

En tanke slog mig här om dagen, jag tror inte riktigt på mig själv. Jag tror inte jag kan fylla på spolarvätska i bilen själv, jag tycker att jag ser alldaglig ut fast än min sambo säger jag är vacker. Jag blir glad när han säger det men om jag kunde se det själv också. Men igår fyllde jag spolarvätska själv och för dig som läser kanske det inte är en stor sak, men för mig är det det. Samma sak med att stå i kassan på jobbet när vi säljer 6000, det stärker min självkänsla enormt. 

Jag måste börja tro på mig själv och våga ta för mig mer. Men hur? Det jag har kommit fram till är att personer runt omkring spelar stor roll. Tror de på en och låter en utvecklas så kanske jag kan börja tro på mig själv mer. Jag ser ju redan nu en stor förändring i samband med restaurangbyte och flytten. Vad är era tankar om detta? Dela gärna med er av era tankar. :) 

I dagens samhälle är det stora krav på människan. Varför? Vi ska ha perfekta kroppar som är solbrända året om och vältränade, välstädade och perfekta hem, ett aktivt fritidsliv med träning, fika med vänner, fester, idrott, klättra på kariärstegen, välfyllda kylskåp med hälsoprodukter så vi är med i svängarna, göra bra ifrån oss på jobbet/i skolan, ett arbete på åtta timmar om dagen samtidigt ska vi räcka till för vår partner/familj. 

Men har dygnet inte mer än 24 timmar och tiden och orken räcker inte alltid till utan man får prioritera vad som måste göras först och sen kommer det andra. Vi är inga robotar och jag tänker inte ha dåligt samvete för mina prioriteringar för just nu måste jag lägga fokus på mitt nya hem, min kärlek, jobbet och vila.

Vi alla har drömmar och mål och jag tycker att man ska försöka uppfylla dem så gott man kan. Man ska försöka och nå sina mål och sina drömmar. Ta min syster, hon drömmer om kärleken precis som jag själv. Men hon får alltid höra att hon är för ung, för ung för vad kan jag undra då. När får man bli kär? Finns det rätt och fel? Alla har rätt till drömmar, mål, kärlek oavsett ålder. Om man är för ung för att bli kär när man är 22/23 år så när är den rätta åldern? När man är 33? När man är 43? Eller då kanske man är för gammal istället, så när får man då uppleva kärleken? Man blir kär när man blir det, kärleken är inget man styr över.

 

Vi har alla våra drömmar och mål och det är det som är själva drivkraften för människan.

 

Jag läste nyligen Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell, den fick mig att tänka efter och bli förundrad. Historen utspelar sig 80 och 90-talet och jag märker av att vi inte har kommit särskilt långt i vissa sammanhang. Fortfarande är folk rädda för det som är annorlunda.

 

Varför? 

 

Vad är det som är så annorlunda? Kan man inte få vara den man är född till att vara? Oavsett sexuell läggning, mål i livet, utvecklingsstörd eller normalströd. Alla har ett lika värde och alla förtjänar kärlek och respekt. Jag är född till att vara jag så jag tänker inte ändra på mig för att passa in i ett samhälle som är så enkelriktat. Det är samhället som måste öppna upp ögonen och se hur det verkligen är med utanförskap! 

 

 

 

Alla dessa galningar i trafiken! Igår när jag kom ifrån Segersta och strax efter infarten till Gökhöjden när vägen redan hade blivit enfilig så blir jag OMKÖRD! Tack gode gud för att bussfickan finns där så jag hade något att svänga in på! Skönt att jag inte var ensam i bilen då pappa var med. Det var en mörkblå Volvo kombi och den körde fort som tusan! Usch!!

Fattar de inte vad farligt det är??!! Sen så tycker de att det är DE som är duktiga!! När det är vi andra som hinner undan i tid som räddar hela situationen. Nej, vissa borde inte får köra bil alls!

 

 

Något som jag får som fråga väldigt ofta och vad det förväntas av mig bara för att jag jobbar på Burger King är, om jag äter hamburgare varje dag jag jobbar.Varför skulle jag äta hamburgare varje dag bara för att jag jobbar med det? Det verkar som att det förväntas av mig att jag ska vräka i mig massor av BK mat bara för att jag jobbar på en sådan restaurang. Men man kan faktiskt ha matlåda med sig och värma. Det som är intressant är också att de finns en annan restaurang berdvid min arbetsplats där jag kan köpa mat och även en bensinstation där jag kan köpa frysta rätter, baugetter, korv och annat. Så det finns massor av olika varianter. Så, nej man måste inte äta hamburger 5 dagar i veckan bara för att man jobbar på ett sånt ställe. Skulle ni vilja äta hamburgare 5 dagar i veckan samtidigt ni jobbar med det?

 

 

Vi med ADHD/ADD blir inte arga, vi blir fly förbannade! Vi blir inte tråkade, men vi blir totalt uttråkade! Inte blir vi lite glada heller, men vi blir överlyckliga.

Det jag menar är att våran medkänslan är så stark, så vi går in med allt med livet som insats. Det är verkligen slitigt men samtidigt så tror jag det är en bonus. Allt vi lever och upplever är mycket starkare än andra, både på gott och ont.... Här är en liten beskrivning jag tycket passar perfekt:

 

Jag förstår inte det här med avundsjuka. Varför ska jag gå och vara avundsjuk på andra människor när jag är nöjd med det jag har? Visst Evah får en dyrar bil än mig men vad spelar det för roll? Jag är vuxen, har en inkomst och kan stå för avbetalningen helt själv. Mina föräldrar köpte min första bil till mig för ca 10.000, en dator i julklapp för ca 4000 och sen lade de handpenningen på min nya bil ca 10.000. Sen stöttar de mig ekonomiskt när min ekonomi kanske inte räcker till. Så vad har jag att vara avundsjuk på? Jag är nöjd med det jag har och det är saken/prylen som räknas och inte summan. Man ska vara glad för det man har och inte missunna andra.

Nej, se det du har istället för det du inte har och glädjs åt det. :)

 

Bra försäljare, kunden i fokus!

Ska försäljaren kränka kunden? Ska försäljaren lura kunden?

Svaret på frågorna är NEJ!

Hur är en bra försäljare?

En bra försäljare ser till att kunden får ett bra bemötande och att kunden känner sig välkommen och väl omhändertagen. Försäljaren ska också kunna se till att alltid sätta kunden i fokus och inte vara kränkande på något sätt. Om kunden har klagomål så ska man möta det på ett bra sätt och se till att kunden får bästa servic som man kan åstakomma. 

Jag jobbar ju själv på Burger King och har en kund klagomål så ber jag om ursäkt och lämnar över till min arbetsledare, men det beror på vad det är också. Vissa saker kan jag lösa själv utan arbetsledaren. Jag brukar ju städa restaurangen och försöker se till att städa så det är rent och snyggt hela tiden. Mitt motto är att restaurangen ska se ut som jag vill ha det när jag kommer som kund. Jag utgår från mig själv och när jag äter ute vill jag ha det rent och snyggt med trevlig personal. Då försöker jag tillämpa det i mitt arbete. På så vis ser jag till kundens bästa och gör bra PR för restaurangen.

En nöjd kund kommer tillbaka och då har man lyckats som försäljare.