Idag har vi sådan stor tillgång till varandras liv via sociala medier så som Facebook, bloggar, Instagram osv. Man lägger upp text och bilder och hoppas att någon av ens så kallade vänner ska gilla och kommentera, att de ska glädjas om något blir extra uppmärksammat. Men icke, de gillar, delar och kommenterar allt annat istället. Många som säger att de är ens bästa vän osv. Jag kan tycka att en bästa vän ska glädjas i medgång och dela sorg i motgång. 

 

Jag har nu haft turen i samband med flytten och fått nya vänner som accepterar mig för den jag är och som gillar, delar och kommenterar. En del "vänner" har även uttryckt sig i stil med att "Nu kan vi umgås när du har flyttat till Karlstad" och min tanke är då, "Vad då? Så jag var inte bra nog när jag bodde på en annan ort?" Problemet är alltså inte jag egentligen utan de personer som uttrycker sig såhär. De vill alltså inte lägga ner sin tid och energi på mig och då undrar jag varför ska jag lägga min på dem? 

 

Nu har jag fått nya vänner som kommer hem till mig och min sambo ibland, vi ses ute på stan och så träffas vi hos dem ibland. En del tar jag promenader med, några är spelvänner då jag har hittat ett nytt intresse (fast jag spelar inte så mycket än) och några ser vi film med. Men jag hörde en sådan dum kommentar en dag här när jag pratade med min syster Evah, hon hade fått höra "Varför behöver du höra att de är glada för din skull?" Vad är det för en galen fråga? Alla behöver vi bekräftelse på något vis och utan den så tynar vi bort, en del har mindre behov av det men alla behöver den bekräftelsen. Man måste inte ha många vänner och jag har hellre några få intim och nära vänner än 20 ytliga och falska vänner. Och med intima så menar jag att de ska finnas vid min sida i både med och motgång, inte bara när det passar dem och när de behöver något av mig. Jag vill även ha något tillbaka. 

 

I en relation så måste du GE och TA. Du kan inte bara TA, TA och TA. Utan du måste även GE av dig själv, det funkar inte annars.