Något som jag har svårt med är att ta emot beröm och komplimanger. Jag förklarar alltid bort dem, blir irriterad och nedvärderar mig själv på olika sätt. En gång i skolan så sa jag till min lärare att hon inte skulle ge mig för mycket beröm för då blir jag arg istället. Varför kan jag inte bara säga Åh, tack. Vad kul att du gillade det jag gjorde? Nej istället så säger jag, Äsch det var väl inget. Eller Nej, jag gjorde bara min plikt. Och jag har alltid tänkt om mig själv Vad då, jag är ju bara jag.

Vad då bara jag? Är jag inte värd mer än så? Jag har väldigt svårt att se det andra ser. Tobias kan sitta många gånger och säga att jag är fin. Jag tackar lite halvdant och visst känner jag mig glad men min egen syn på mig själv färgar ju av sig liksom. Så jag kan ändå inte glädjas av hans kommentar och uppskattning utan min egen syn hänger som ett svart moln i ett hörn och gör sig påmind om det kanske inte är så.

Så hur gör man då för att ändra sitt tänk? En bra start är väl ändå att börja reflektera över detta. Kanske prata med någon i sin närhet som också har lite kunskap om sånt här. Någon som också filosoferar en del. Jag har min syster Evah som har genomgått en hel del och arbetar mycket med sig själv och psykisk ohälsa. Vi byter ofta tankar med varandra, både stort som smått. Jag har också nu börjat läsa böcker av Mia Törnblom som skriver om ämnet. Än så länge är jag nybörjare själv och lär mig efter vägen. Ingen kan allt och ingen begär det heller.

Att få en komplimang är en gåva, säg tack och glädjs åt den!

Hej på er. Jag har haft så himla mycket att göra på senaste tiden och så jag inte vetat vad jag ska skriva om. Senaste jag skrev var att Lily har slutat med nappen. Nu har det 2 veckor och det har gått superbra för henne, ja det har varit en tuff omställning men hon har klarat det kanon. Mycket är väl för att vi har stöttat henne hela tiden och funnits där när det behövdes.

Sen här om veckan fick jag ett telefonsamtal och det var från Forshaga kommun och de ville anställa mig under en period så jag får jobba som timvikarie under våren så jag får erfarenheten. Jag började i måndags på den nya arbetsplatsen och trivs så jäkla bra. Jag kände mig hemma direkt och jag har verkligen kämpat för att få komma dit där jag är nu. Jag jobbade sen kväll under tisdagen och kände att nu vänder livet. Jag kände mig så glad och harmonisk. Under natten sen så hade jag svårt att somna, våra madrasser är för gamla och vi har köpt nya. Det kvittar i vilken position man lägger sig så ligger man inte bra.

Dock under natten så hör jag ett ljud som skrämmer vettet ur mig och vrider mig på ett onaturligt sätt så jag vrider axeln ur led. Helvete vilken smärta!!! Jag fullkomligt skrek och höll på att svimma och kräkas på samma gång. Vi ringde 112 och de hänvisar mig till akuten, svärmor och plastsvärfar kör dit mig. Jag kom in ca 1 på natten och klev innanför dörren här hemma 5:30 på morgonen. Så jag sov inget alls den natten i princip. Men jag fick bra hjälp från sjukhuset och jag fick mitella och en remiss till sjukgymnasten. Så jag fick flytta mina inskolningstider till nästa vecka på det nya jobbet.

Så igår och idag har jag legat mest i sängen och vilat. Gjort såna sysslor som man kan göra i sängen så som ringa samtal, fixa med saker på datorn mm. Jag har behövt hjälp av Tobias med viss av och påklädning för jag har inte orkat lyfta armen alls.

I alla fall så har jag tur eftersom jag har fått ett nytt jobb där jag ska få delegering, gå en kurs i förhandlingsteknik mm. Men otur med armen. Nåja nu är det påsk och jag ska använda dessa lediga dagar att vila upp mig och mysa med min familj. ❤️

Oj oj oj! Nu har det hänt grejer! Börjar först med att i tisdags så var jag på arbetsintervju och den gick väldigt bra. De blev intresserade av mig och jag fick träffa brukaren redan samma dag. Sen på onsdagen var det massor av telefonmöten och Tobias uträttade några ärenden och jobbade kvällen. Igår torsdag så vaknade jag 3:30 och kunde inte somna om och klockan ringde 4:15. Anledningen till att klockan ringde så tidigt var just för att jag började 7 och skulle köra Lily till förskolan. Sen är det ju frost på bilen och vi har ingen kupevärmare så det tar sin lilla tid med bilen också. Sen gjorde jag min första dag som personlig assistent, jag håller på att skolas in. 😄

Det var roligt att jobba och med det jag har drömt om. Det kan vara intensivt när man lär känna en ny person. Man måste kunna läsa av och vara med hela tiden. Efter jobbet så hämtade jag Lily på förskolan, fixade middagen och hade ett telefonmöte. Sen blev jag så himla trött så jag fick lägga mig och vila. 😴

Idag var jag rätt så trött när klockan ringde vid 4:45 men masade mig upp. Var ut till bilen och fixade med den men frosten var dryg idag. När jag kom upp så var Lily uppe och var på toa. Men hon var lite ledsen på morgonen. Blev bättre sen när vi skulle ge oss iväg. Hon fick åka cykel idag vilket hon älskar! Tobias lämnade idag och det blev cykelvagnen eftersom det är så himla kallt. På jobbet så kändes det bra och jag vill verkligen jobba med detta, jag vill kunna hjälpa andra. På eftermiddagen så hämtade jag en trött men glad Lily. Vi lekte en del när vi kom hem och när Tobias kom hem från jobbet så åkte jag iväg för att besikta bilen. Och den gick igenom. 😄 Åkte sen där efter och köpte mat.

Det blev Burger King då vi också har mycket att fira. Vi firar först att jag har ett nytt jobb, sen att det går framåt med Lilys språkutveckling då hon pratar mer och mer. Och vi har hittat ett sätt som gör att hon väljer bort nappen självmant vid flera tillfällen. 😍 Ja det är jobbigt med Corona då vi inte kan ha aktiviteter nu på samma sätt men vi har så mycket positivt som händer ändå. 🤩

Nej, det tror jag inte på alls. Jag sätter upp mål och för att nå vägen dit så sätter jag upp delmål istället. Inför detta år 2020 så hade jag att jag skulle lyssna mer på kroppen och ta hand om mig själv så jag kan vara mer närvarande. Jag hade också satt att jag skulle cykla mer och jag skulle simma men allt blir inte alltid som man tänkt sig. Ja jag cyklade mycket mer än vad jag gjort de senaste 15 åren men simning gick det inte så bra med. Corona kom i vägen så att säga.

Mina mål för 2121:

• Cykla ännu mer

• Vara mer aktiv i skog och natur

• Hitta ett nytt jobb, blev ju arbetslös nu.

• Lära mig mer om tecken som stöd

• Lära mig mer om olika typer av pyssel

• Träna mer hemma

• Yoga och meditation

• Bli ännu mer närvarande i nuet och ta vara på alla stunder man kan få med nära och kära

• Bli mer aktiv i politiken

• Virka mer

Detta är mina mål för 2021 och jag ska göra mitt bästa för att uppnå de flesta av dem. Eftersom all aktivitet i samhället inställt så som bågskytte, handarbetesträffen, badhus mm så får man hitta andra sätt att aktivera sig på. Så får vi hoppas att jag får ett nytt jobb så fort som möjligt och att Corona vill släppa sitt iskalla grepp om vår värld.

God fortsättning på 2021

Om min ADHD och jag inte lever upp till dina förväntningar så har du satt för höga mål och det är ditt problem och inte mitt. Jag har varit rak och ärlig med hur min ADHD är och om du har problem med det så får du ta tag i det istället för att projicera det på andra. Det är du som har problem och inte jag. 

Personer med ADHD behöver mycket stöd och hjälp.

• Försök att ha realistiska krav och förväntningar. Hjälp personen att få erfarenheter av att lyckas.

• Uppmuntra och ta tillvara personens starka sidor

• Visa din uppskattning ofta och mycket 

• Ge tydlig direkt och återkommande feedback.

• Kommunicera enkelt och konkret minska på tjatet.

• Avgränsa och bryt ner uppgifter i delar eller steg.

• Förutse problem och ligg steget före 

• Överse med mycket, välj dina strider.

Det här med att bli mamma och vara mamma har hjälpt mig så mycket på så många sätt. Jag har blivit mer harmonisk, glad, fokuserad och avslappnad. Jag upplever inte samma stress inombords som jag gjorde förr.

Vi kan ta bågskytten som exempel. Förr när jag sköt så var jag över allt på tavlan utom där jag skulle vara. Jag blev så fort frustrerad och irriterad, kunde liksom inte vara avslappnad och lugn. Hade hela tiden en stresstanke som malde och malde. Ville hela tiden vara som de andra, skjuta lika bra, varför lyckades jag inte? Jag kämpade i många år med den där stressen. Men så kom 2017, jag står och ska tävla för första gången på väldigt länge. Tävlingen börjar och mina pilar flyger åt alla håll. På stora tävlingar så har det ljussignaler, ni vet trafiksignaler typ. De står då snett bakom tavlorna och tror ni inte att jag lyckades träffa den stolpen istället för tavlan? Jo! Det var så sjukt jobbigt och pinsamt! Om jag inte hade haft Tobias där då och svärfar så hade jag packat ihop och gått hem. Jag tävlade några gånger till men gav upp helt sen.

Det blev 2018 och Lily kom till världen. Jag hade lagt skyttet åt sidan och ägnade mig åt att vara mamma och försökte få vardagen att fungera. Började med handarbete igen istället för skyttet och det var så skön avkoppling. I alla fall så är ju de träffarna inställda nu pga Corona och då tog jag upp skyttet igen. Redan första träningen när jag hade fått min utrustning rätt med alla inställningar så sköt jag bra. Tränaren tycker att jag ser så avslappnad och lugn nu när jag skjuter. Jag var iväg ikväll och sköt och satte massa i gult. 🤩 Och var nära på att göra en Robin Hood också.

Vad kan det bero på att jag skjuter så bra nu? Jo, jag har bättre tålamod nu då Lily tränar upp det på mig. Jag är mer fokuserad på att ha kul och det får gå som det går. Jag har mer styrka i hela min kropp nu än förr, jag menar livet med en 2 åring är ju som värsta träningspasset.😂 Vi bor på andra våningen och man får många gånger bära henne upp och ner för trapporna. Jag jobbar dessutom i butik nu och lyfter en hel del varor, en del tunga. Men att få vara mamma är nog det som har hjälpt mig mest. Jag kan nu vara mer i nuet och inte tänka så mycket. För när man står där på skjutlinjen så måste du tänka vad du gör här och nu och inte övertänka.

Så att bli mamma skapade ett lugn i mig och gav mig mer harmoni i mitt liv.

Ja nu har det gått lite över 2 år sen Lily kom. Och under första tiden så får man höra olika fraser från omvärlden, en del goda råd, en del onödiga kommentarer, en del självklara saker. Vissa saker enligt mig är så onödiga att säga och kan uppfattas som elaka till och med. För när du är mitt i det så vill du ha stöttning, någon som säger att det är okej att du är trött, någon som ger dig en kram och säger gå och lägg dig en stund.

Saker man kan få höra:

• Så är det att vara förälder. Bara att vänja sig.

• Ja men jag då? Jag har inte sovit på...

• Du valde att skaffa barn

• Vila när barnet vilar (men så fort man lägger ner sitt huvud på kudden så skriker barnet)

• Barnet är nog hungrig (trots att barnet har precis ätit klart)

• Du måste motionera/träna regelbundet för att du måste vara pigg och alert som mamma.

• Gåstol är farligt

Detta är bara en liten del av vad du kan få höra. Sen när barnet är äldre så kommer det andra påpekande.

• Barnet ska inte använda napp så mycket.

• Ni har för mycket skärmtid

• Gröt är inte mat

• Allt socker som finns i den, den, den produkten är skadligt. (Låt ungen svälta eller skaffa en egen gård med djur och växter så vet du vad du ger ditt barn.)

• För mycket kläder/för lite kläder på barnet (gäller alla åldrar på barnet)

• Fel kläder, fel färg (pojkar kan inte ha rosa eller klänning)

• Dagvilan behövs inte (vad vet hen om det? Det är inte hen som behöver tampas med en trött unge)

Ja som sagt så finns det en hel del att få påpekade och klagomål över. En del påpekande är välmenande och omtänksamma och hur ska man kunna sortera ut? Jag fick rådet att tänka såhär: det är jag och Tobias som är föräldrar och ser Lily dagligen. Så vi bedömer vad som fungerar bäst för henne. Så mitt råd till er är att inte lyssna allt för mycket på alla som kommer med råd. Utan försök och testa er fram vad som fungerar för just ert barn. Alla barn är olika liksom vi vuxna. Alla har olika förutsättningar också.

Ett sista råd, försöka att underlätta er vardag. Om barnet dricker ersättning/välling så är Baby Brezza en underbar uppfinning. Om ni har en robotdammsugare så gör det inget, man orkar inte stå med en vanlig dammsugare hela tiden. Om ni har färdig köpta köttbullar istället för hemmagjorda för att middagen ska snabbt och enkelt spelar ingen roll. Det viktigaste är att det står mat på bordet.

Bilden är tagen i slutet av september 2018 när jag hade åkt in med ambulans till sjukhuset för gallstensanfallet, Lily var knappt 2 månader då.

Jag vill hylla min kropp som är rätt oproportionerlig. Jag brukar skoja lite om att jag drar barnstorlek i längden och vuxenstorlek på bredden. Men det är sant eftersom jag är så kort och jag är ändå en kvinna som blir 40 nästa år. Jag har ändå burit och fött ett barn. Men jag är så sjukt stolt över min kropp för allt det som den har gjort, kommer och göra och för hur den ser ut.

Jag kanske inte är lång, smal, smärt och snygg. Jag kanske inte är så vältränad och fräsch. Men vem bestämmer att jag duger? Vem säger att jag inte passar in? Ja vi matas i media av olika slag om hur man får den perfekta strandkroppen inför varje sommar, hur vi tränar bort julmaten, hur vi kan börja det nya året med lätt och fräsch mat. Vi ser foton som är retuscherade och bilden är mer fejk än äkta. Jag har läst i mammagrupper på Facebook där mammor är oroliga för att deras 3 åring har fått påpekande från BVC om övervikt trots att barnet i fråga är fullt normal. Det är faktiskt vi vuxna som sätter dessa bedrövliga normer om vikt och utseende.

Jag är stolt över min kropp exakt som den är! Den har gett mig en fantastisk fin flicka och den fungerar varje dag. Jag vill lära min dotter att man duger exakt som man är och det gör jag genom att vara tacksam för min kropp, genom att älska min kropp och prata positiv om min kropp. Och det man kan göra istället för att prata om vikt och utseende är att prata om kroppens funktioner. Så som att Tack kroppen för att du flyttar mig framåt när jag går. Tack för att du kan göra det jag ber dig om så som att sätta sig på golvet och bygga med Duplo. Tack för att du fungerar varje dag även om det är jobbigt.

Tack till min underbara kropp som orkar med trots allt! ❤️

Jag fick köpa en ny mobil i all hast pga att den gamla bara avslutade samtalen mitt i och man stod där och funderade på vad som hände. Det blev en Xperia L4 och jag är nöjd, den är smalare men längre. Lättare att skriva med, lättare att använda osv.

I alla fall så när jag hade fått ordning på Facebook, mail, olika appar osv så kan jag inte logga in på Instagram. Jag kan logga in via gamla telefonen. Vilket gjorde mig stressad och irriterad och det i sin tur fick mig att inse att jag är beroende av sociala medier. Tänk vad lätt det är att bli beroende av något. Det kan vara vad som helst och man måste inse det själv för att få till en förändring. Det som var mest stressande med det hela var att jag kände hela tiden behovet av att kolla Instagram.

Morgonen därpå så gick det att logga in på Instagram via den nya telefonen och det visade sig vara ett större problem hos Instagram. Efter det så har jag inte använt telefonen lika mycket. Jag försöker vara mer närvarande i nuet och umgås med Lily och Tobias. Mitt beroende går dock i vågor och ena stunden så går det jättebra och nästa stund så är jag fast igen. Men bara jag inte låter det ta över hela mitt liv så är det ändå okej. Jag skulle aldrig tillåta det ta över mitt liv helt för det finns så mycket kul att göra. Så mycket roligt att upptäcka med Lily och Tobias. 

Till alla er där ute, rannsaka er själva och låt inte mobil, dator eller annan teknik ta över. ❤️