Usch! Nu står vi utan bil. Igår när jag skulle åka iväg så hör jag ju världens smäll bak i bilen och det visade sig vara komplicerat att laga. Så man kan köra korta sträckor med bilen men inte mycket att lita på.

Var ju till verkstan idag och de tittade på det. De tyckte det var bättre att sälja bilen som den är och jag känner mig enig med dem. Dock gör jag inget utan ha diskuterat med Tobias och andra familjemedlemmar. Jag har ju fått en större familj nu och har många jag kan diskutera med.

Det som känns extra jobbigt är att jag är van att kunna åka hur som helst till min familj och jag är inte van att vara utan bil och bo i Karlstad. Så just nu pågår det en inre konflikt där ena sidan säger att jag ska rymma från allt och skita i allt men andra sidan (förnuftet) säger att jag ska stanna och kämpa. Den negativa sidan vill inte vara vuxen utan vara ett litet barn igen. Har ni haft några sådana här inre konflikter? Hur har ni löst dem? Det känns lite bättre efter att få ha gråtit ut, blivit ompysslad av Tobias och sms:at med Evah. Men det är ändå jobbigt.

Jag är så van att ha promenadväg hem till min familj och nu bor jag några mil från dem så att vara utan bil blir nu extra tungt för mig. Nu kan många tycka att jag är för beroende av dem men då får ni tycka det. Men jag ber er att hålla inne med de kommentarerna då jag inte kommer godkänna dem alls.