Det får mig att sakna min lurviga lillebror Nalle, (familjens hund). Han gick bort förra året och i slutet på mars var det ett år sen. Känns fortfarande jobbigt och veta att han inte finns kvar och en gång i vinter när jag var och hälsade på familjen så tänkte jag "vart är Nalle?". Han var min allra bästa vän och familjens ögonsten. Han var Sofies förtrogna och hela familjen hade starka band till denna ljuvliga hund. 

Ja han var en hund men för mig var han så mycket mer. Under mina ensamma år så fanns han där tillsammans med resten av familjen. Jag hade inget jobb, ingen kille och inga vänner. Under svåraste åren fanns han där och förgyllde mina dagar med kärlek, bus, tillgivenhet, promenader och massor av tokiga påhitt. 

Vi upplevde så himla mycket tillsammans och jag saknar honom så enormt mycket. Ibland tänker jag på när han var valp, hittade på alla hyss, när han hade skadat sig och jag satte plåster på honom och han myste sen med mig och blev ompysslad. Hehe, han tog även stor plats i sängen när man sov bredvid honom. Och som han snarkade också! Värre än ett sågverk ibland. 

Det jag vill säga Nalle Åberg, saknar dig så jävla mycket!