I månader nu har jag egentligen mått dåligt på olika sätt, magen har bråkat, yrsel till och från, öronen har krånglat, jag har varit mer ledsen och upprörd än vanligt. Jag borde ha fattat att det skulle ske och bromsat in tidigare. Men med allt som händer runt om kring så har jag ändå bara fortsatt. 

Nu kom det. Nu hände det. 

Jag har kraschat helt, jag orkar inget mer. För varje gång som jag tänker på mitt arbete så får jag hjärtklappning, ångest, svårt att andas. Som tur är så har jag bara två arbetspass kvar och sen semester. 

Jag hade nog klarat mig om det inte hade varit för alla problem med att man måste sköta jobbet åt andra hela jävla tiden. Men när man måste göra dubbelarbete så tar det på krafterna. Jag menar, jag ska inte behöva förklara för sköterskan på vårdcentralen hur hon ska göra sitt jobb, jag ska inte behöva förklara för butikspersonal hur de ska lägga en beställning. Men jag måste verkligen kriga för att de ska göra sina jobb och jag måste hela tiden vara på för att något ska hända. 

Ni vet den där frasen, "Vill man ha någoting gjort så får man göra det själv" den stämmer fan i mig.  Så mycket som jag har fått göra för att saker ska hända i rätt tid för andra inte kan sköta sina jobb som de ska. Men mycket är ju för att jag är en sådan driven person och en extremt envis jävel också. Många gånger så blir jag nästan tjatig men är inget händer så får jag ju göra något åt det. 

Men nu får det fan räcka, jag orkar inte mer!