Ja, i så många år har jag gått och drömt, i så många år har jag önskat, i så många år har jag längtat. Hittade kärleken 2014, 2015 blev vi sambos, förlovade mig med min underbara man 2016 på vår resa till London och i år blev vi man och hustru. Efter alla turer så hittade jag kärleken. Men det var ändå något som fattades.

 

Nog för att jag trivs med Burger King men känner att det är inte vad jag vill jobba med resten av mitt liv. Redan som 10 åring drömde jag om att få jobba med handikappade barn och ungdomar. Så jag valde vårdgymnasiet men efter mycket strul så upptäckte vi att jag har diagnosen DAMP. Jag hade jättesvårt att lära in saker och det kvittade hur jag gjorde så funkade det inte. Jag kunde provet utantill hemma i köket men när jag satte mig i skolbänken så var allt borta, som att någon hade gått in med en dammsugare och damsugit upp allt jag hade lärt in.

 

Jag fick erbjudandet att åka till Torsby där de hade utbildningen på särskolenivå men jag var inte redo för att ta det steget. Först att få veta att jag har DAMP, sen gick jag och min familj genom en kris då vi fick svart på vitt att min handiakappade syster är sjukare än vad en förstod. Samtidigt hade jag inte kommit in i tonåren utan var mer som ett barn ännu. Så jag valde att gå särskolan här i Karlstad ett par år först. Fick sedan chansen att byta skola och läsa omvårdnaden i Torsby som det var tänkt från början. Det var en tuff tid med många omställningar och mycket att lära in. Men det var där jag blev vuxen och lärde mig att ta ansvar för mig själv. Hade många roliga stunder med härliga klasskamrater och njöt av livet på många sätt. 

 

När jag slutade skolan så sa alla att jag kunde jobba som undersköterska eftersom jag hade läst vanliga betyg och klarat mig bra. Mina favorit ämnen var psykologi, etik och svenska. Sedan fanns det hur många ämnen som helst som var roliga men de var bäst. :) 

 

Nu sådär 13 år senare så får jag veta att jag inte alls har alla kurser. Men det gör mig inget för nu har jag mer kraft, nu har jag nya möjligheter. Nu ska jag göra verklighet av drömmen och har precis läst första kapitlet i Pyskiatri 1. Väldigt intressant och spännande ämne. Dock är jag lite nervös eftersom det är på distans och jag är van att sitta i skolbänken. Men jag har Tobis, familjen (nya som gamla medlemmar) och alla underbara vänner som är med och stöttar. Jag ställde en fråga tidigare idag på facebook angående en fallbeskrivning, har inte gjort sådan på flera år och jag fick svar från en härlig person som också pluggar fast på universitetet och mer djupare i sjukdom och sånt. Så jag vet att med all erfarenhet jag har och med alla härliga människor i mitt liv så kommer detta bli superbra. :) Jag är så sjukt taggad!!