Fyra år senare....

4 år sen. 4 år sen min första mentala kollaps. 

Minns det som igår, jag försökte få de vänner jag hade då att träffa mig. Jag frågade en efter en och i princip sa alla nej, vill inte. Där emot så träffade de andra och hade kul med. Till slut var det någon som sa jag vill inte umgås med dig. Det var ett hårt slag i magen, jag började reflektera över mitt liv, hur ser det ut? Vem har jag? Jag har ingen kille, jag har inga vänner, ingen (utöver familjen) som faktiskt bryr sig. 

På jobbet högsäsong, allt går på högvarv och man måste behålla fokus. Jag älskar normalt sett när det händer saker, när det är action. Då är jag som bäst. Men just den här dagen så var jag inte på topp. Efter att ha mått smådåligt ett par dagar så som man kan göra i februari månad när ingen snö finns och det är bara mörker över allt, även ända in i själen så hände det. 

Jag mådde dåligt under hela förmiddagen vilket mina fina kollegor märkte. De försökte pigga upp mig med gulliga meddelanden på min mat. Jag sitter på rasten och kollar in Facebook flödet och ser att alla jag har frågat om vi ska hitta på med något har roligt ändå, en del med varandra och en del med andra människor. Vilket fick mig att må ännu sämre så klart.

Tillbaka in i i hetluften i köket efter rasten, det är mycket som händer. Löken är typ slut för mina kollegor så jag får i uppdrag att skiva ny lök. Mitt namn ropas hit och dit, gör det, gör det och gör det. Till slut från ingenstans så får jag verkligen ett utbrott på några få kartonger som ligger intill mig. Mina kollegor stannar upp och ser att jag inte alls mår bra. Så de kommer fram till mig och hjälper mig. För första gången så gråter jag på jobbet men jag vill verkligen inte erkänna det fullt ut så jag försöker skämta till en kollega att det beror på löken. Men hon ser att det är mer än så. Hon och några till övertygar mig att jag borde gå hem, att jag inte var i skick för att jobba. Så sagt och gjort så åkte jag. Men inte hem, vad skulle jag hem till? Ensamheten? Vem väntade på mig där? Jo, det kaos som ångesten hade skapat. Jag åkte hem till tryggheten, till min underbara familj som alltid har funnits där i alla lägen. De pysslade om mig och jag fick återhämta mig. 

Där och då började min resa mot framtiden. Nu fyra år senare sitter jag i mitt vardagsrum i Karlstad och är gift med en man som verkligen stöttar mig, som försöker göra allt han kan för mig. Nu fyra år senare väntar jag barn och har verkligen vänner som stöttar och finns där. 
Till min familj säger jag bara tack för att ni finns och jag älskar er så innerligt mycket. Utan er först och främst så hade jag inte varit där jag är idag. Och till min underbara man, tack för att du kom in i mitt liv och lyfte upp mig från det mörka hål. Älskar dig så mitt hjärta spricker.  Och till alla mina vänner, tack för att ni finns där. ❤️





Kommentarer
Postat av: Isabelle

Härliga Anna!! Tänk hur livet kan bli bra trots tunga slag och dalar. Du är så värd att få må bra! KRAM

Svar: Ja tänk hur livet kan bli. Tackar ❤️
Anna Hansen

2018-02-13 @ 11:41:48
Postat av: Josefina

Du har en vän i mig också, tycker att du verkar vara en riktig toppentjej! Stor kram och fortsätt stå upp för dig, du är så mycket mer värd än att behandlas som en påse skit ❤️

Svar: Tack, känns skönt att veta. 🙂❤️ Tack för dina fina ord. ❤️
Anna Hansen

2018-02-13 @ 12:56:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0