Dagen efter så tog jag och Lily en promenad till vårdcentralen där jag tog blodprover inför operationen. Sen på eftermiddagen så blev det BVC och veckohandling. Annars under dagen så hände det inte så mycket och jag fixade inför operationen. 

Operationsdagen, jag går upp tidigt. Duschar och fixar. Tobias fixar allt med Lily och hushållsarbete. Jag kommer iväg till sjukhuset, är lite tidig men känner att det inte gör något. Men får vänta halva dagen ändå för operationen innan drog ut på tiden. Jag satt då i väntrummet och kollade på Hem till gården. När klockan var runt 14.00 så blev det min tur. Jag var nervös men kände ändå ett lugn. Operationen gick bra och jag kunde åka hem samma dag. Är dock sjukskriven nu från mammaledigheten och Tobias har tagit över. 

Torsdagen gick i lugn takt och jag vilade en del efter operationen. Hände inte något, vi tog promenad och myste. Samma med fredagen, fixade inför helgen och så men inte mer. Under helgen då så hade vi besök av våra goda vänner. Vi fick hjälp att fixa lite saker, vi kollade på hockey, åt chips och hade det hur trevligt som helst. Söndagen så fixade vi lite mer, tvättade och tog en promenad. Och i helgen fick jag en sådan fin present från min älskling. Han hade köpt gladunderlägg med Harry Potter. Han har med Star Wars och jag har uttryckt att jag ville ha med Harry Potter så då köpte han det. 😍

Nu är det ny vecka fullmatad med möten och massa saker. Vi ska planera för dop, jul och andra saker. Ha en fin måndag. 🙂

När vi kom hem från Bergvik så gosade jag med Lily en stund, matade henne och pysslade om henne. Fick sånt härligt och glatt leende från henne. Mitt mammahjärta smälte av kärlek. 😍 Sen så fixade vi rätt på lite saker, jag packade upp de sakerna jag hade på sjukhuset, Tobias diskade och så duschade vi. Nu sover Lily en stund och jag har ätit lite, vi sitter och ser på tv. 

Men jag ska spinna vidare på detta med att tillåta sig själv att må dåligt och ta hand om sig själv. Man kör på i spinn, allt rusar på och går bara snabbare och snabbare. Man känner hur orken börjar tryta, man märker kroppens signaler men ändå så kör man vidare. Men när orken tar slut, kroppen kollapsar och du ligger där och orkar inte resa på dig, vem tackar dig då? 

Ingen! 

I mitt fall så har jag nu ett barn att ta hand om och för att kunna ta hand om henne så måste jag också ta hand om mig själv. Tillåta mig själv och må dåligt, äta bättre och röra mig mer. Jag ska även tillåta mig själv att må bra. 

Så jag ställer mig frågan, vem tackar mig när min ork är slut?

Jag har alltid haft svårt att tänka på mig själv, jag sätter alla andra framför mig själv. Det är en fin egenskap men vad gör det mot mig? När jag låg på akuten här om dagen så hörde jag någon som mådde dåligt och hade ont och då ville jag bara kliva upp och hjälpa till. Men där låg jag ju själv för att jag inte mår bra. 

Frågor dyker upp som vad gör jag mot mig själv? Ska jag inte ta hand om mig själv? Vad gör jag när min ork är slut, när min kropp säger ifrån? 

Nu under dagarna här på sjukhuset så har jag haft tid att reflektera och tänka. Det är första gången i mitt vuxna liv som jag är inlagd på sjukhuset (bortsett från förlossningen). När jag var barn så var jag inlagd men inget jag minns mycket av och då var pappa med. Nu ligger jag här själv, saknar min familj som jag har skapat tillsammans med Tobias. Tankarna snurrar runt och jag har kommit fram till att nu när jag har legat här så har jag tillåtit mig själv att må dåligt. Det är första gången som jag inser mer att jag också kan bli akut sjuk och behöver hjälp, att jag inte behöver stå stark hela tiden. Jag har underbara människor i mitt liv som finns där och stöttar på alla sätt och vis. 

Min underbara man som är hemma med vår älskade dotter. Han är en klippa att luta sig mot och min stora kärlek. 

Mina föräldrar och syskon i Grums (och svågern) finns alltid där när de behövs. De kollat med jämna mellanrum hur det går trots allt de själva dras med. En av mina systrar är svårt handikappad och behöver tillsyn dygnet runt. 

Min svärmor som ställer upp i vått och torrt. Kommer med en massa handfasta tips och råd, kan mycket i allmänhet och aldrig svår att prata med. Svärfar finns alltid om hörnet och prata med, aldrig en tråkig konversation där. Man får sig alltid ett skratt. Svägerskan och hennes familj i Örebro finns ett samtal bort och man kan alltid ringa eller skriva till dem. 

Sen alla goa vänner som finns där och stöttar och skriver. Några bor nära och några längre ifrån. Nu känner jag mig inte ensam längre. Det finns så många i mitt nätverk som hjälper till på olika sätt. Jag är så tacksam för alla de här underbara människorna. 

Jag svär dyrt och heligt att från och med nu ska jag tillåta mig själv att må dåligt och ta hand om mig själv. Det är min plikt och mitt ansvar mot mig själv. För det är jag värd!

Kom ihåg det du också som läser detta, för det är du värd!