Sen kände jag att det var tid för en förändring och flyttade till Torsby för att plugga omvårdnad på särskolan där. Det fanns inte här då utan det var enda orten som hade det. I dag finns det även ute på Hammarös utbildningscenter.
I Torsby växte jag som person och fick lära mig vuxenlivet och allt det man behöver kunna. Men någonstans på vägen tappade jag bort kvinnan i mig själv.
Jag gick upp i vikt, fick hängbröst, bristningar och mådde dåligt psykiskt. Mina matproblem kom tillbaka och allt var besvärligt. Men jag fick hjälp med maten och det löste sig. Men jag mådde fortfarande dåligt psykiskt. Försökte i flera år att komma på vem jag egentligen var. Men julen 2004 så blev jag klar med skolan och fick mina betyg och började må bättre när jag flyttade hem till Grums igen. I januari 2005 så fick jag min lägenhet, började plugga för körkort och började söka jobb.
Det gick något år och sen kom bakslagen igen.

PANG!

Så mådde jag dåligt psykiskt igen.

Arbetsmarknaden menade på: Du kan inte jobba, du har ett handikapp, sånt här kan inte du mm.
Jag kände det som att jag inte var värd något alls.

Inget jobb, inget körkort, ingen bil, ingen kille, inga vänner.
För vem ville umgås med någon som mig? Jag kunde ju inget, jag hade ju inget att erbjuda.

Men så blev jag medlem på BDB och det var när Evah och jag satt vid datorn hemma hos föräldrarna. En person som jag känner lite sen tidigare började skriva med mig på bdb och såg mig för vem jag verkligen är.
Då började jag acceptera mig själv och hittade kvinnan i mig igen.
Samma år lyckades jag att ta körkortet och det var en stor triumf för mig.
Något år senare började jag ute på Burger King här i Grums och jag är kvar där än. Det är en underbar arbetsplats och jag har nu verkligen hittat min plats här i livet och även min sport. Så jag hoppas på att jag får vara kvar ute på Burger King.

Älska mig för den jag är och inte för den som andra tycker att jag borde vara.

Jag har just läst Egoboost av Isabella Löwengrip (BlondinBella) och mycket av det hon skriver stämmer in på mig. Hur jag har varit och fortfarande hur den kan vara för mig fast än jag fyller 30 i år.

Som det här med att veta sitt eget värde. Bella beskriver en scen i sin bok som utspelar sig i klassrummet och jag känner igen mig så väl. Och det händer rätt som det är att jag känner mig som en lite grå mus när en “snyggare” tjej kommer in i rummet där jag vistas.
Jag mår dåligt just då och känner mig osäker, osynlig och värdelös.
Men vad gör jag när jag kommer hem?
Jag gör inget åt det!
För jag är inte den ytliga tjejen egentligen utan blir osäker just där och då.

Mycket av det beror på mitt handikapp. Jag har DAMP och det innebär koncentrationssvårigheter, dyslexi, inlärningssvårigheter och har ibland svårt med motoriken.

I skolan så kunde jag plugga hur mycket som helst och kunde allt utan till. Men när provet kom så var allt som bortblåst. Skolan märkte att jag jobbade hårt och verkligen försökte men det funkade inte för mig. Så de skickade mig på utredning. Det var våren 1998 och då fick jag diagnosen DAMP.
Till en börjar så sa jag att jag inte brydde mig alls om det utan jag var lättad över att få veta. Men jag mådde dåligt över det utan att tänka på det. Jag läste inget alls om ämnet utan ignorerade allt om ämnet. Jag var hellre med dåvarande killen och mina vänner.
Sen en dag så fick vi en uppgift, vi skulle göra en liten uppsats och då av någon anledning valde jag om DAMP. Detta var efter jag hade bytt till särskolan.
När vi fick den uppgiften så började min läkeprocess och jag började förstå mig själv mer och acceptera mig själv.
Och mycket tack vare familjens underbara tålamod och stöd.
Då såg jag mig själv och gillade det jag såg.

Forsättning följer.....

Hejsan på er alla! Evah här :)
Jag är då lillasyster till Anna, som ni kanske vet om. Anna jobbar nu, så tog mig friheten att logga in och skriva ett litet inlägg. Jag tänkte skriva lite om hur Anna är som syster osv :P

Anna är 10 år äldre än mig, jag är alltså 20. Men vi har ändå alltid haft väldigt bra kontakt. Den blir faktiskt bara bättre och bättre med åren. Idag gör Anna och jag väldigt mycket tillsammans, för vi är väldigt lika varandra. Vi älskar att tillbringa kvällarna tillsammans vid datorn. Bara sitta där, skratta och ha kul. Vi är extremt löjliga och blir som småbarn tillsammans :P Alltid mycket fniss med oss. Ibland kan man undra om hon verkligen snart är 30 (?) Hahah. Det bästa är att vi inte behöver dricka, utan vi har jävligt kul ändå. Att ta roliga bilder är det bästa hon vet. Hon är duktig på att bli "ful" på bild och vi skrattar alltid åt hennes grimaser och konstiga miner :P 

Anna brukar ofta laga mat här. Då brukar jag säga att jag hatar henne, för jag blir så mätt :P Vi har väldigt mycket interna skämt, som kan låta konstigt utåt, men hon förstår vad jag menar. Jag äter och äter lixom när hon lagar något. Verkar inte finnas något stopp, så därför brukar jag "hata henne". Annars älskar jag henne att. Anna är den personen jag ofta pratar problem med, och förr var hon den första jag vände mig till, så vi har alltid haft en bra kontakt. Kanske är för att hon är såpas ung i sinnet fortfarande. Hon är som ett barn fortfarande. Haha, ni ska se henne på jul och när det kommer snö :P Hon är den första att kasta sig ned i snödrivorna och hon är värre än ett litet barn :P Hon älskar att julpynta och det ska helst vara saker överallt.

Anna är den bästa systern man kan ha, så jag lider med er som inte har henne till syster ;) Nej skoja bara om det där sista :P. Det jag vill säga är i alla fall; Jag älskar dig syrran! Hoppas vi alltid kommer ha en bra kontakt. <3<3