Ja, som ni har läst tidigare så har jag gått ner i vikt under 2014. Det handlar om ca 7 kg och jag känner mig supernöjd med det. Jag är så sjukt stolt över att ha klara det med små enkla medel som att minska på socker och salt. Jag har ju ett stort behov av båda två, vilket inte är bra. Nu ska jag fortsätta i samma anda,utmaningen i år är att hitta en kost och livstil som passar just mig. Ska nu i veckan börja med att testa olika recpet från LCHF och se om det kan vara något. Men jag kommer inte kunna leva strikt efter det då jag tror på att min kropp, mitt sinne och även jag behöver variation i min kost. Jag kommer annars tycka att maten och matlagningen blir tråkig. Så som ena dagen LCHF, andra dagen vanlig husmanskost och nästa dag vegetariskt. Då funkar jag som bäst och jag mår som bäst då. :)

Jag kommer att uppdatera varje provning med bild och skriver vad jag tycker osv. Dels för att kunna se tillbaka själv och dels för att kunna inspirera er andra. :)

 

 

Ni kanske minns den där fotograferingen i augusti som jag skrev om? Jag skrev då i inlägget att jag inte kunde avslöja något men nu kan jag det. :) 

 

Det var så att jag såg att tidningen sökte läsarhistorier om viktnedgång, viktnöjdhet osv. Jag tänkte att jag har ju lyckats gå ned i vikt under sommaren och skrev till dem i tron att jag inte kommer med. Men hör och häpna, jag kom med. Jag blev chockad för det trodde jag aldrig. Så efter mailade, telefonkontakt och fotografering så är nu repotaget ute och ni kan läsa det om ni vill. :) Klicka på sista bilden för att komma till deras hemsida. :)

 

 

 

YES! Då har jag lyckats med mitt mål! Att gå ner 3 kilo, började med det den 8 juni och idag gav det resultat. :D Känner mig supernöjd och det märks på mina arbetsbyxor för de har blivit alldeles förstora. Nu gäller det då att hålla den nya vikten och inte gå upp något. Så det blir en prövning i sig när hösten kommer.

 

Ja, Evah har smittat mig med resningsjukan. :P Nu har jag storrensat och mycket beror på att jag har fått lite saker av mamma och pappa. Då måste man ju kolla igenom vad man vill ha och inte vill ha. En del saker har jag redan planerat att ta bort men inte hunnit med det ännu, men nu när jag var i farten så åker det med. Sen håller jag på att planera för att göra om lite här hemma när ekonomin tillåter, som ny bokhylla osv. Här kommer det en bild på hur det ser ut just nu.

 

Vi med ADHD/ADD blir inte arga, vi blir fly förbannade! Vi blir inte tråkade, men vi blir totalt uttråkade! Inte blir vi lite glada heller, men vi blir överlyckliga.

Det jag menar är att våran medkänslan är så stark, så vi går in med allt med livet som insats. Det är verkligen slitigt men samtidigt så tror jag det är en bonus. Allt vi lever och upplever är mycket starkare än andra, både på gott och ont.... Här är en liten beskrivning jag tycket passar perfekt:

 

Har ni känt någon gång att ni är ensam fast än ni sitter i ett rum fullt med människor eller trots att ni är med nära och kära? Den känslan fick jag på jobbet idag. Jag kände mig ensam och vilsen trots att jag var bland en massa människor och en del känner jag ju rätt väl vid det här laget. Men trots det så kände jag mig ensam och övergiven. En massa frågor kom upp i mitt huvud, vem är jag?  Borde jag vara på ett annat sätt? Borde jag vara som många andra och tänka på alkohol och vara ytlig? Borde jag vara mer "fri"? Men om jag gör nu dessa saker så är det ju ändå inte jag. Förstår ni hur jag tänker? För det är inte mina värderinga och håller jag inte fast vid mina värderingar så druknar jag. För jag är jag oavsett om jag försöker ändra på mina värderingar. Jag har ju försökt med detta förr och kommer ändå till samma slutsats, jag mår sämre psykiskt i takt med att jag försöker vara någon jag inte är.

 

Men hur gör man då?

 

Jag vill ju utvecklas, skaffa man, barn och ja allt som hör familjen till. Kommer jag någonsin få träffa den rätta? Kommer jag någon gång få barn? Men jag har nu i många år stått still på samma fläck och försöker hitta mig själv till 100% men det går inte så bra. Jag vet längre inte vad jag vill i något mer än bågskytten då. Men jag vet inte längre vem jag är och hur jag vill att mitt liv ska se ut. Jag har tappat bort mig själv igen och det är pest!

 

Har ni något bra tips? Dela gärna med er av era tips och tankar. 

 

 

 

Ja, jag har också blivit mobbad, tyvärr så finns det mobbning. Jag tänkte berätta lite om hur det var för mig men jag har förträngt mycket och lagt minnena på ett ställe som är svårt att komma ihåg. Det är ju inget man vill minnas.

 

Jag började förskolan som 5 åring och det hela började ju där. Jag minns att de retade mig för olika saker, att ingen ville vara min vän, ingen ville leka med mig och jag var ofta utanför gruppen. Jag var ju inte som de andra då jag är sent utvecklad och de andra tyckte då jag var konstig eftersom jag lärde mig allt så sakta. Det de redan kunde, lärde jag mig senare och de ville ju inte umgås med någon som mig. Men sen när jag började i 6 års gruppen fick jag två vänner. En av dem var en kille som fick stor betydelse för mig. :) Vad jag har hört i efterhand så gick han inte till förskolan om jag var hemma och var sjuk, i annat fall så satt han i ett hörn resten av dagen och tjurade. Och samma sak gjorde jag om han var hemma. :) Den andra vännen jag fick var en tjej och även hon fick stor betydelse för mig. Hon och jag hängde ihop i många år och vi blev bundisar. Vi hittade på mycket bus tillsammans och och var ett stort stöd för mig. :)

 

Sen blev det dags att börja 1:a klass. De tyckte att jag skulle gå på Jättestenskolan här i Grums för de hade bättre resurser för att hjälpa mig. Eftersom jag hade så svårt att lära mig saker så fick jag en egen assistent. Men mobbningen fortsatte och de tvingade mig att äta gräs, äta grus, sprakade ner mig för trappen i trapphuset, tvingade mig att sitta utan overallen i kylan kvar i lekparken när kvällen kom och mycket mer än så. De här hemska sakerna höll på fram till 6:e klass då kommunen kom på att de ska spara pengar. de tog bort våran klass och vi som bodde närmare till andra skolan skulle börja vårt 6:e år där. Men det de inte tänkte på att året där på skulle vi ändå över till Jättesten för att börja sjuan. Men denna flytten var bra för mig och jag fick bättre distans till den gamla mobbningen. 

 

Fortsättning följer...

 

Märkligt det här med handikapp och jobb. Då talar jag om DAMP/ADHD, Aspergers och andra dolda handikapp. Man har svårt att lära sig saker i skolan och ha kvar uppmäksamheten och sådana saker. Man får hjälp och man utvecklas som person och sen ska man ut i arbetslivet. Vad händer? Jo, man får höra att man inte klarar av stressen i arbetslivet, man är inte duglig nog för att jobba, man är för saktfärdig. Men nu kommer den stora frågan, hur kommer det sig att jag och många fler jobbar då på Burger King, Mc Donalds och Max om vi inte klarar stressen?

Jo, för de är villiga, just det VILLIGA att lära upp oss och de accepterar oss som vi är. Jag fick ofta höra när jag sökte jobb att jag inte skulle klara än det ena än det andra därför fick jag aldrig ens chansen till en prövotid utan de ratade mig direkt. Utan att veta om jag faktiskt skulle klara det. Men tack vare arbetsförmdelingen som hörde att det kunde finnas chans för mig på Burger King här i Grums så tog jag chansen. Visst det är inget drömyrke men med de arbetskamrater man har så går jag mer än gärna dit. Jag har aldrig haft så bra arbetskamrater någonstans och bra miljö. Visst finns det konflikter men det gör det på alla ställen och vi löser dem på ett bra sätt. Men varför är det så att "normala" jobb så som städerska, undersköterska, vårdare, butiksbiträde mm tackar många gånger nej till en med DAMP/ADHD eller något annat dolt handikapp när Burger King och de andra tar emot?

 

Vad tror ni?

Jag personligen tror det förhåller sig så att de "normala" arbetsplatserna har inte "tid", "resuser", "pengar" eller helt enkelt inte lust att lära upp en som har just då ett dolt handikapp. De är rädda för ansvaret och de är rädda för det dolda så att säga. Det kan inte hantera situationen utan då avsäger sig en bra arbetskraft. För vi som har dolda handikapp är duktiga på mångt och mycket bara vi får chansen att visa det. Men hur ofta får man det? Jag har nu fått min chans på Burger King och den är jag tacksam för. Jag har utvecklats enormt på mycket och mår mycket bättre än vad jag har gjort på många år. Många av mina gamla klasskamrater är extremt duktiga på datorer medans jag själv är bättre på matlagnig.

 

Nej, ge alla en chans och se vad de går för. Alla är värda det!

 

Sitter här i min ensamhet, önskar jag hade någon att få krama om. Finns det någon för mig därute? Ja, jag tror faktiskt det. Jag tror det finns en för alla människor, men många väljer att blunda för kärleken och väljer att leva ensamna.

Min dröm är att hitta min prins som jag kan slå mig till ro med och bilda familj. Men samtidigt har jag varit i ensamheten väldigt länge och det är med tvåenigheten skrämmer mig lite. Jag är ju så van att göra precis som jag vill när och hur jag vill. Men när man lever tillsammans med en annan människa så kommer även den personens behov med in i ditt liv. Visst man anpassar sig och det är säkert lika skrämmande för den andra personen som det är för mig.

Men livet ska ju inte heller vara lätt utan det måste vara svårt ibland så man kan uppskatta de goda stunderna och avsky de dåliga.

Men jag känner mig lite osäker, jag menar lite rädd. Inte för den framtida mannen så men just det här med att jag har varit ensam så länge. Tänk om jag tillhör den där skaran som vill leva ensamma? Tänk om jag har varit ensam för länge så jag har glömt allt vad kärlek heter?

Men om allt känns rätt så ska jag ge detta ett försök och se vart det leder. Om det inte funkar får jag leta en ny prins och ta livet som det kommer.

Den sanna kärleken liknar cirkeln, och cirkeln har inget slut.

(ryskt ordspråk)

 

Min kropp

Alla pratar om kroppsideal, man ska vara så smal, ha långa ben, stor byst och helst långt blont hårsvall.  Men jag skiljer mig verkligen från mängden då jag är kort, har korta ben, lite rund men ändå tränad, har dock stor byst som inte är silikon utan äkta vara och jag har kort brunt hår.

Jag älskar min kropp precis som den är, men visst ogillar jag min mage som putar ut för mycket ibland så jag ser gravid ut. Men vad ska jag göra åt det? Jo, jag kan träna, jag kan äta mindre godis och sånt. Men i övrigt så älskar jag min kropp för den är mitt tempel och jag måste ta hand om det på ett bra sätt och inte misshandla den med onödig skit. Inte banta, inte överträna, inte svälta mig själv, men inte heller övergöda mig själv eller stoppa i mig droger som alkohol och annat skräp. Visst man kan äta sötsaker men begränsa sig till en dag i veckan. Det krävs mycket vilja och hård fokus på det hela men jag vet att jag kan klara det.

Det värsta är när hösten kommer, då faller jag igen och äter helt fel. Det jag vill få sagt är  att man ska älska sin kropp precis som den är och inte falla för trycket från media om kroppsidealen som finns. Man ska lyssna på kroppen och inte på media. Kroppen säger till när något känns fel. Ex; min mage är lite för rund så jag kan ha svårt att knyta skor och då vet jag att det är dags att börja träna och äta bättre än vad jag gör. Nu har jag börjat med det och märker redan skillnad. Vad jag har gjort då, ja det är att träna en lite stund varje  dag, äter frukt, dricker mycket vatten och försöker låta bli godis.

Jag fick en kommentar om att jag var muskulös och jag har aldrig sett mig som det, för man är väldigt självkritisk. Men jag blev glad för då ser jag förändringen och märker att träningen ger det resultatet jag vill ha. :)

Så rätt träning, bra kost och tålamod ger resultat. Och mitt mål är inte att minska i vikt utan att få en bra tränad kropp så jag orkar mer. Siffrona på vågen kanske visar samma vikt i samband med att fettet ersätts med muskler som väger mer än fettet.

Jag älskar mig och min kropp, jag älskar mat, sötsaker, träning och livet. :)

 

 

Jag bara älskar musik! Skulle inte överleva utan den. Det är lika viktigt för mig med musik som med allt annat. Om jag kör bilen så måste radion vara på, är jag hemma så är tv:n på, är jag ute och går så är mp3:n med, åker jag med mamma och pappa på längre resa så är mp3:n med. Jag lyssnar på all musik och är mer eller mindre beroende av musik. Kan även lyssna på klassisk musik och somna skönt till det. Min favorit att slappna av till är Mozart. :) Ett av mina favoritstycken med Mozart är Eine Kleine Nachtmusik.

Jag har något som heter lönebidrag på mitt jobb. Det innebär att arbetsgivare som anställer dig med nedsatt arbetsförmåga, kan kompenseras ekonomiskt genom lönebidrag och i vissa fall kan lönebidrag även lämnas för en redan anställd med nedsatt arbetsförmåga. Syftet med lönebidraget är att underlätta för dig med funktionsnedsättning att få eller i vissa fall behålla en anställning där din kompetens och dina färdigheter tas tillvara och där din funktionsnedsättning och nedsättning av arbetsförmåga beaktas.
Lönebidrag får lämnas
- vid nyanställning
- när du som anställd återgår till arbete efter att ha haft hel tidsbegränsad sjukersättning eller hel aktivitetsersättning
- när du som arbetstagare som tidigare haft en anställning med lönebidrag får din arbetsförmåga försämrad inom tre år från det när lönebidrag senast lämnades och det finns behov av att lönebidrag beviljas på nytt.
- när du som är anställd med stöd av lönebidrag byter arbetsgivare kan den nya arbetsgivaren få bidrag för återstoden av den tidigare beslutade bidragsperioden
- när en arbetsgivare anställer dig som är långtidssjukskriven från en anställning och arbetsgivaren fullgjort sina rehabiliteringsskyldigheter och du bedöms inte kunna återgå till anställningen.
Som anställd ska du ha lön och andra anställningsförmåner som följer av kollektivavtal i branschen. Om kollektivavtal saknas ska arbetsgivaren ändå ge dig anställningsförmåner som i väsentliga delar är likvärdiga med branschens kollektivavtal. Detta innebär att arbetsgivaren även ska teckna med kollektivavtalet likvärdiga
försäkringar för dig. Undantag kan göras för tilläggssjukförsäkring och omställnings-försäkring. Du ska själv bevaka att du får de förmåner som regleras i kollektivavtal.Har du frågor om kollektivavtalet vänder du dig till branschens fackförbund.
Arbetsgivaren ska tillsammans med dig, Arbetsförmedlingen, och den fackliga organisationen lägga upp en individuell överenskommelse. Överenskommelsen ska ha sådana inslag att din arbetsförmåga ges möjlighet att öka och på sikt innebära att lönebidraget inte behövs. Kompletterande utbildning, kamratstöd och arbetshjälpmedel är exempel på sådana inslag. Lönebidrag får som regel lämnas i längst fyra år. Ett första beslut om lönebidrag får omfatta längst ett år. Bidragets storlek påverkas av två faktorer:
• lönekostnaden för dig som anställd
• din arbetsförmåga
Beträffande arbetsförmågan måste arbetsgivare, du och Arbetsförmedlingen tillsammans komma fram till i vilken omfattning den är nedsatt så att bidragsnivån kan fastställas. Det är viktigt att arbetsförmåga och funktionsnedsättning relateras till arbetets krav när bedömningen görs.
Som anställd får du normal lön enligt kollektivavtal. Lönebidrag är ett stöd som betalas till arbetsgivaren. Du har rätt till löneutveckling i minst den omfattning som regleras i kollektivavtal.
Så länge lönebidrag lämnas ska Arbetsförmedlingen medverka till att överenskommelsen regelbundet följs upp. Är det något du undrar över gällande lönebidrag kontaktar du din arbetsförmedlare.

Det är bra med sådan här former av anställning men i många fall så kan man bli utnyttjad på arbetsplatsen. Men jag har tur och har hammnat på ett bra ställe. Jag har lärt mig mycket och sett att jag kan klara ett riktigt arbete. Många har sagt till mig tidigare att jag inte kan än det ena än det andra. Men nu har jag bevisat att jag kan. :) Vilket är en enorm vinst för mig. :)






Jag på jobbet :)

Jag har Skolios och det är en sjukdom. Skolios innebär att ryggraden är krokig i sidled. Skolios är vanligare hos flickor än hos pojkar. Med skolios menas att ryggraden är krokig i sidled. Krokigheten leder till en samtidig rotation av kotorna. Rotationen kan även påverka bröstkorgen och ge en puckel på den ena sidan av ryggraden. Den vanligaste formen av skolios visar sig ofta i anslutning till puberteten, då man växer som fortast. Det inträffar hos flickor i 11–13-årsåldern och hos pojkar i 13–15-årsåldern. Fler flickor än pojkar får en skolios som blir så stor att den behöver behandlas. I mitt fall så upptäcktes det tidigare än 11 års ålder och jag har rätt mild ändå. Det finns det som behöver operation och jag har turen som slipper det.Krökningen av ryggraden fortsätter att växa så länge barnet växer. Det är vanligt att ha en lindrig skolios. En lindrig skolios behandlas bara i undantagsfall. Ibland försvinner krökningen om du sitter eller ligger. En sådan lindrig skolios kan också bero på att benen är olika långa och att bäckenet är snedställt. För mig är det att det vänstra benet är kortare än det högra. Ofta är orsaken till skolios okänd, men ibland är den medfödd.

Skolios upptäcks ofta av skolläkaren. Detta kan vara tecken på tidig skolios:
När barnet böjer sig fram är bröstkorgen olika stor på var sida om ryggraden.
När barnet står upp är skuldrorna olika höga
Midjan är inte symmetrisk
Bäckenet ser inte rakt ut.

Det är mindre troligt att du får några besvär av din skolios, även om krökningen syns. I vissa fall kan en måttlig skolios leda till trötthetskänsla och värk i ryggen. Vilket jag har ofta och det kan vara så illa så jag inte kan rör mig på några timmar.  Det är bara om skoliosen är kraftig – mer än 30 grader – som den kan ge ryggsmärtor. Om skoliosen är mycket kraftig kan den ibland till och med påverka andningen.
Skolios kan inte förebyggas. Du kan inte heller framkalla skolios genom att till exempel bära tungt. Det bästa är att vara fysiskt aktiv och motionera regelbundet om du har skolios. Om krökningen beror på att benen är olika långa kan ett specialanpassat inlägg i skon eller högre klack hjälpa. Det har jag på massor av skor, därav kan det vara svårt med högklackat osv. En sjukgymnast kan ge råd om lämpliga övningar som stärker rygg- och magmuskler. Men det finns ingen särskild sjukgymnastik som påverkar själva krökningen av ryggraden.

Det bästa för ond rygg är ändå vattengympa, simmning, promenader och avslappning.


Bild lånad och en del av informationen tagen från http://www.vardguiden.se

Jag tänkte skriva lite om mitt osynliga funktionshinder. Med åren så har det blivit bättre och bättre så de i min vardag märker inget alls och det kan resultera i att man ibland glömmer bort de besvär som DAMP kan innebära.
DAMP är en förkortning för deficits in attention, motor control and perception som bland annat innebär koncentrationssvårigheter och nedsatt motorik. En person med DAMP kan ha mycket svårt för att både börja koncentrera sig och att hålla koncentrationen på en uppgift. I vissa fall kan de intressera sig konstant med sekunders mellanrum på allt nytt som rör sig runt dem. Samtidigt som dessa ständigt nya intressen väcks följer de varje ny impuls och gör vad som faller dem in utan tänka på effekterna eller ens målet med den nya aktiviteten. Det benämns att impulskontrollen är låg och personerna ifråga är därför stora olycksfåglar. Går inte saker runt dem sönder, så är risken hög att de själva eller personerna runt dem skadas. Den högre skaderisken är också förknippad med deras sämre utvecklade motorik i relation till jämnåriga. En person med DAMP har även sämre perception än en person utan.

DAMP behandlas inom psykiatrin i svåra fall med låga doser amfetamin-liknande substanser, exempelvis metylfenidat eller atomoxetin, vilket kan minska problemen som följer av funktionsnedsättningen. I lättare fall räcker det med att föräldrar, syskon, skola, arbete och människor i barnets eller den vuxnes omgivning anpassar miljön och sitt beteende till den personens särskilda behov genom att sturkturera upp och schemalägga vardagen. Det finns inget "bot" för denna medfödda funktionsnedsättning men symptomen kan lindras eller förändras med tiden. I mitt fall så har det räckt med att familjen har funnits där och att jag fick rätt hjälp i skolan. Jag har jobbat mycket med mig själv psykiskt och gör det fortfarande eftersom det är en ständig kamp ute i sammhället. Jag har ett jobb nu och det fungerar bra med allt som det inte har gjort på andra platser. Jag har ofta ramlat mellan stolarna eftersom jag har ett funktionshinder som inte syns på utsidan.

Det är otroligt jobbigt och krävande att ha ett osynligt funktionshinder. Men med rätt stöd och mycket kärlek kommer man långt. Jag är lyckligt lottad för jag har en underbar familj som finns där, jag har tagit körkort, jag har eget hem och klarar mig själv. Men tyvärr så tror alla att man inte har funktionshindret kvar utan det bara försvann som en förkylning. Men som med de flesta funktionshinder så finns det kvar under ytan där ingen kan se det. De som lider av depression, medfödda hjärtfel (även förvärvade hjärtfel), schizofreni, diabetes, laktosintolerans, Multiple Chemical Sensitivity ,sensorisk hyperreaktivitet vet hur det är. Man blir liksom osynlig för sammhället. Man finns men ändå inte och det har blivit värre med åren på den punkten.


Om Gud vill och rumpan håller, så skall det nog gå.