Min förlossningsberättelse

Vi bara gick och väntade på vår lilla älskling men inget hände, hen verkade trivas där inne. När jag gick in i vecka 41 så gjorde vi ett sista besök hos barnmorskan och hon gjorde en hinnsvepning på mig. Dagen efter så var jag så trött hela dagen och sov mesta dels av dagen piggnade till något när Tobias kom hem från jobbet. Vi myste till det med god mat, bra film och godis. Men under eftermiddagen så blev jag ofta blöt i trosorna, det var som att man hade kissat på sig. Men det luktade inget och jag kände ju att jag inte kissade på mig. Jag hade på mig Libress Nattbinda, de är extra stora och långa. Jag fyllde en sådan binda på 1 timme och det såg inte ut som vatten i färg men konsistensen var ju som vatten. Vi funderade rejält på det men avvaktade, efter filmen så började det värka i magen rejält. Det värkte mer och mer och tätare och tätare. Jag gick in på toan och sista gången så hade jag så himla ont så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Vi har ett stort skåp på toan och jag kunde inte sitta på toan för det gjorde så ont, jag kunde inte heller ställa mig rätt upp för det gjorde ont då med. Jag fick luta mig mot skåpet och då funkade det att stå något. Tobias hade tagit tid på värkarna och de var täta så till slut sa han ”Nu ringer vi.”

Vi ringer till förlossningen och hon som vi får prata med svarar på rutin att avvakta, ta alvedon mm som vi har fått hört många gånger innan. Men när jag orkade prata så berättade jag om att det kom något blött ur mig och hur det såg ut och om det luktade något. Då sa hon direkt, ”Kom in så får vi titta på det”. Vi gör i ordning här hemma och åker iväg, på vägen dit så var ingen av oss särskilt nervös utan vi var fokuserade på att komma dit och fokuserade på vad som ska hända. Vi kommer in och de börjar undersöka men när jag väl ligger där så kommer det en ny våg med något blött ur mig så jag blöter ner typ allt på britsen och får en kraftig värk. De tar min binda och kollar, de tar lite prover och ser att det är bajs i fostervattnet. De bedömer att jag får vara kvar över natten så Tobias går ut till bilen och hämtar alla saker. Vi blir tilldelade ett rum och precis när vi har installerat oss så kommer de och säger att vi ska sova i en förlossningssal istället. Det var då en läkare från Göteborg som var där över natten och hon ville bevaka mig och bebis under natten och det rummet som vi fick fanns ingen sådan utrustning. Så på med CTG-scanner och allt och lite morfin så jag får sova sen blev det natten, den natten sov jag riktigt illa. Först en droppnål i ena handen, sen alla sladdar till CTG och värken ovanpå det. Men eftersom jag hade fått morfin så kunde jag hantera smärtan bättre.

Lördag morgon jag vaknar till vid 5 på morgonen, är vaken en stund och sen får jag gå upp och duscha men får sitta på en stol i duschen då jag har ont och är yr av morfinet. Jag fick åka sådan duschstol till duschen då det var jobbigt för mig att gå. Som tur är så kan min Tobias såna saker och tog hand om mig på bästa sätt. Han är verkligen underbar på alla sätt och vis. Jag var i alla fall öppen ca 3 cm och efter duschen frukost som jag sedan kräktes upp. Vattnet fortsatte rinna ur mig och det kom en barnmorska som satte in dropp på mig som skulle starta värkarna och så. Nog kom värkarna igång alltid så jag började med lustgas och ett gåbord. Men lustgasen gjorde mig bara illamående och trött. Vattnet slutade sippra och jag behövde gå och kissa men orkade verkligen inte gå på toa så de fick rulla in en duschstol så jag fick sitta på rummet och kissa. Dagen rullar på på detta sätt och sedan bestämmer vi oss för att ta epiduralen och det var svårt. Man ska alltså ligga helt stilla och inte röra sig alls. De ska sticka in något längs ryggraden och samtidigt som du har förlossningsvärkarna så ska du ligga helt stilla. Men hur lätt är det? Och jag som har skolios också har ju ingen rak ryggrad så det var svårt för dem. Jag låg där och hade sådan extrem smärta och så ska de sticka i ryggen. Jag minns att jag grät floder, svetten forsade om mig, jag försökte hålla ut för att jag visste ju varför jag gjorde det, jag försökte hålla fokus. Mitt i allt detta så kommer skoliosvärken också. Tobias gjorde verkligen allt för att hjälpa mig, han hängde över mig och kramade om mig så gott det gick och prata lugnande med mig, pussade mig på mitt svettiga hår och fanns det. Han gav mig den styrkan som jag behövde. De fick sticka 4 gånger innan de fick in epiduralen.

Lite vila i alla fall och Tobias passade på att äta och vi tänkte att snart är det på gång, snart kommer vår bebis. Värkarbetet var i fullgång tack vare droppet och jag hade smärtlindring, allt kändes bra så långt men efter ett tag så börjar jag kräkas och mycket. De två sista kräkningarna innehöll blod också Efter några timmar så blir jag undersökt och då upptäcker de att det inte har skett någon större förändring. De märker också att bebisen ligger inte helt rätt, jag bebisen ligger med huvudet neråt men ligger ändå fel för att jag ska kunna krysta ut den. En läkare kommer in och gör samma bedömning och det visar sig att de kan knuffa på bebisen uppåt och in tillbaka liksom. Bebis är alltså inte fixerad alls. Vi får beskedet om att ett akut kejsarsnitt är valet och jag och Tobias behövde ingen större tid att tänka över det, min tanke var bara gör det så vi får träffa vår älskling nu. Där emot fick jag besluta om att vara vaken eller sövd, men skulle jag sövas så fick inte Tobias vara med och vi skulle behöva vänta då. Om jag var vaken så fanns det en ledig tid mellan två operationer och Tobias kunde finnas vid min sida hela tiden. Så sagt och gjort, det blev ett akut kejsarsnitt där jag var lokalbedövad.

Väl nere på operationen så var det tur att epiduralen var insatt för det underlättade jobbet för dem. Jag fick en massa lugnande och allt var det var (minns inte alls vad de gav mig), Tobias satt snett bakom mitt huvud, fotade det han fick fota och sedan så frågar en sköterska ”Känner du något?” Jag svarade bara nej och var bedövad från bröstet och neråt. Sedan så började de att skära upp mig och göra sitt jobb, jag minns att jag kände invärtes att de var där inne och grejade men det var ingen smärta. Det är verkligen svårt att förklara det var verkligen häftigt att känna. Men jag blev verkligen dålig av alla mediciner de hade stoppat i mig så jag började kräkas hej vilt. Jag blev verkligen borta i huvudet och det enda som fanns i mitt huvud hela tiden jag måste kräkas. Men efter en stund så hör jag ett skrik från en bebis och jag minns att jag tänkte ”Äntligen är han eller hon här”. Jag hör någon säga ”Ni har fått en liten dotter”, Tobias kommer med henne och försöker visa mig men jag är så omtöcknad och ser knappast inget heller, jag vrider på huvudet och försöker titta på henne men jag bara säger svagt ”Jag måste kräkas igen”. Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag kräktes under ingreppet men det var många gånger i alla fall. Operationsteamet gör sitt, vår tös blir ompysslad och får sen vara hos pappa Tobias som är så lycklig för henne och samtidigt orolig över mig. Han gråter av lycka när han håller henne och jag minns att jag hörde honom och ville bara resa mig där ifrån jag ligger för att få vara med min familj. Min alldeles egna familj.

Jag rullas in på uppvak och där kräks jag ännu mer och är så omtöcknad av all medicin mm. Jag kräks så mycket så får fulla håret på ena sidan, kräks ner halva sjukhusskjortan och ligger där och kan inte röra mig. Tobias sitter och håller om våra lilla tös och sköter om henne. Till slut är jag så pass vaken och med så vi får åka upp till BB/ avdelning 14. Då är klockan närmare midnatt och våran tös ligger hos mig i sängen när vi åker upp och där ligger hon mer eller mindre hela natten vill jag minnas. En gång under natten så är jag mer vaken och något pigg och med i huvudet så en sköterska kommer in och kollar till oss. Då får jag se mer av våran tös och de lägger henne på mitt bröst och vi får träffas på riktigt. Åh, vilken kärlek som bubblade i mig då! Så vacker, så söt och helt underbar! Hon tittar på mig med sina vackra ögon, hennes hår är så mörkt, tjockt och så mycket, hon är bara så ljuvlig att se på och mitt hjärta bara smälte! Jag minns att jag tänkte ”Åh, vad du är underbar! Du är ingen Eva Amidala utan du är en Lily”. Jag viskade Lily till henne och testade namnet och det kändes bara så rätt. Hon är vår blomma, vår Lily, vårt älskade, underbara barn.

Jag repar mig långsamt men de märkte att jag inte repade mig så bra så de fick ge mig båda blod och järn. Jag hade kateter också som de satte in innan ingreppet och den fylldes inte riktigt som den skulle och visst mycket var ju för att jag drack för lite. Men jag orkade verkligen inte ens dricka. Jag hade så ont i magen konstant, så fort jag åt eller drack så började tarmarna att göra ont. Det berodde ju på att jag hade kräkts så mycket så jag hade tömt mitt tarmsystem helt. Och det var också därför jag tog tid på mig att repa mig. Jag hade ingen energi kvar i kroppen, ingen näring eller något alls kvar. Jag började äta mat och tog det lugnt och sakta och till slut kunde jag fisa i alla fall. Samma dag som jag fick blod och järn så tog de bort katetern och jag gick på toaletten själv för första gången sedan lördagen. Visst med hjälp så att säga eftersom jag var fortfarande groggy och ostadig på benen och en viss smärta i magen. När toabesöket var klart så fick jag duscha och Tobias hjälpte mig åter igen i duschen. Men gud så underbart att få duscha bort allt kräk jag hade kvar i håret, all svett och bara få känna sig ren, fräsch och någorlunda pigg. Jag hade varit så omtöcknad så jag hade inte borstat tänderna heller så även det gjorde vi. Jag hade helt enkelt legat där och typ sovit igenom dagarna och Tobias hade tagit hand om Lily och sett till att jag hade det så bra som det gick. Nästa dag så var jag uppe på benen, om än lite ostadigt men jag kunde stå själv och gå själv och tog mig upp ur sängen med lite hjälp av Tobias. De hade också visat mig hur jag skulle göra för att ta mig upp ur sängen på ett lättare sätt. Vi gick till frukostrummet alla 3 och så satt vi där och åt och det var så underbart att gå med Lily där i korridoren och kunna njuta. Svärmor kom på besök och sedan kom min familj på besök. De hade med så fina presenter och det kändes så skönt att få träffa dem och vara sällskaplig. Jag hade längtat efter min familj, vi står varandra nära och det var så befriande att få träffa dem. Det kommer komma bilder med alla presenter sen som hon har fått.

Sedan kom hemresedagen och det var mycket som skulle ordnas med, både på sjukhuset och hemma. Svärmor/farmor handlade lite åt oss då vi skulle komma hem så sent och det fattades saker till frukosten nästa dag. Väl hemma så fixade vi i ordning det som behövdes för att kunna ge Lily mat på natten och sedan så hade jag medicin som skulle tas och så åt vi lite själva. Ja, detta var min berättelse. Fråga om ni vill veta något mer så får vi se om jag kan svara på det, jag minns inte alla detaljer så bra då jag var omtöcknad efter ingreppet.