Något som jag har svårt med är att ta emot beröm och komplimanger. Jag förklarar alltid bort dem, blir irriterad och nedvärderar mig själv på olika sätt. En gång i skolan så sa jag till min lärare att hon inte skulle ge mig för mycket beröm för då blir jag arg istället. Varför kan jag inte bara säga Åh, tack. Vad kul att du gillade det jag gjorde? Nej istället så säger jag, Äsch det var väl inget. Eller Nej, jag gjorde bara min plikt. Och jag har alltid tänkt om mig själv Vad då, jag är ju bara jag.

Vad då bara jag? Är jag inte värd mer än så? Jag har väldigt svårt att se det andra ser. Tobias kan sitta många gånger och säga att jag är fin. Jag tackar lite halvdant och visst känner jag mig glad men min egen syn på mig själv färgar ju av sig liksom. Så jag kan ändå inte glädjas av hans kommentar och uppskattning utan min egen syn hänger som ett svart moln i ett hörn och gör sig påmind om det kanske inte är så.

Så hur gör man då för att ändra sitt tänk? En bra start är väl ändå att börja reflektera över detta. Kanske prata med någon i sin närhet som också har lite kunskap om sånt här. Någon som också filosoferar en del. Jag har min syster Evah som har genomgått en hel del och arbetar mycket med sig själv och psykisk ohälsa. Vi byter ofta tankar med varandra, både stort som smått. Jag har också nu börjat läsa böcker av Mia Törnblom som skriver om ämnet. Än så länge är jag nybörjare själv och lär mig efter vägen. Ingen kan allt och ingen begär det heller.

Att få en komplimang är en gåva, säg tack och glädjs åt den!

Jag har alltid haft svårt att säga nej och alltid försökt på alla sätt och vis att passa in, vara alla till lags och få bekräftelse på olika sätt. Men till vilket pris? Jo, att jag ändå står där i hörnet, bort vald och nedtrampad som en annan dörrmatta. Min självkänsla är söndersmulad totalt och jag undrar vad jag gjorde för fel. Jag gjorde ju som alla bad om.

Bara där har vi 1 fel, jag gjorde saker som jag kanske inte ville men gjorde dem ändå. Jag kanske ville ligga och läsa en bra bok istället för att hänga med den där vännen som ändå valde alkoholen före mig, jag kanske ville se den filmen som jag länge ville se men valde en annan för att han ville det. Jag lyssnade inte alls på vad jag själv ville utan gjorde saker som andra tycker att man ska göra. För sa jag nej så var jag tvungen att komma med världens utläggning till varför jag inte ville. Men jag ville så gärna vara som andra, jag ville så gärna passa in. Jag fick också alltid dåligt samvete om jag sa nej.

Något som jag har lärt mig sen jag blev mamma, jag behöver inte längre förklara mitt nej och få dåligt samvete för det. Det räcker med nej, jag kan inte nu. För alla vet att när man har barn så är man ofta upptagen, man har mycket att göra och att barnet ändå behöver sina föräldrar. Jag upplever att som mamma så har jag ändå fått bättre självkänsla i det sammanhanget i alla fall. Sen går det alltid att förbättra sin självkänsla och lära sig nya saker om sig själv. Jag sätter värde på andra saker idag och lärt mig att vara mer i nuet tillsammans med Lily.