Allt för ofta så har jag velat testa saker i mitt liv men sen när jag ska göra det så vågar jag inte. Tankar som "Du kan inte det här", "Varför skulle dina åsikter betyda något", "De kommer inte att acceptera dig som du är" eller "De andra här kan mer så gå hem innan du gör bort sig helt" har snurrat i mitt huvud allt för många gånger. Jag har alltid känt att jag inte kan något, jag har ingen examen från universitetet eller något sånt. Jag kan inte flänga med fina ord så som ambivalent utan jag får googla det när jag hör det. Och siffror, fy vad jag avskyr dem!

Men trots allt detta så trotsar jag mina negativa tankar väldigt ofta egentligen då jag är extremt nyfiken av mig som person. Ja, jag kanske inte har världens bästa läshuvud som klarar magisterexamen men det måste jag inte heller. Det som är viktigt för mig är att någon faktiskt lyssnar på mina tankar och åsikter. Att den som lyssnar inte fördummar mig utan höjer mig istället och hjälper mig till att bli bättre.

Min familj har alltid varit där och jag har lärt mig mycket av Evah när det gäller att diskutera. Evah är väldigt bra på att argumentera för sin sak och hon är bra på att förklara. Och Carola kommer med egna påhittiga uttryck som jag bara älskar! Sen Tobias har lärt mig så mycket om politik och han förklarar för mig om USAs politik och ekonomi. Och tack vare allt detta så har jag nu gett mig in på att delta i en studiecirkel där vi diskuterar klass i samhället och i politiken. Det används ord som jag inte är bekant med alls och ja första gången så kändes det jättejobbigt för jag fick de negativa tankarna då. Men nästa gång kändes det ändå bättre för då var jag också bekant med gruppen, jag fick gehör för mina tankar och åsikter. En sa också att det jag sa i just den frågan var riktigt bra input och det kändes så sjukt bra. Men sen finns det stunder där jag sitter och läser inför studiecirkeln där jag tänker, vad har jag gett mig in på? För det är rätt avancerad text att läsa men jag läser igenom och förstår det jag kan förstå. För poängen med hela är ju att vi ska förstå tillsammans och inte jag ensam. Vi ska ju diskutera åsikter och hur vi tolkar texten. 

Jag har verkligen kommit långt de här senaste åren. Jag har alltid kunnat prata om man säger så men sällan någon har velat intresserat sig för mig. En gång fick jag höra att jag borde bli politiker eftersom jag pratar så mycket. 😂 Men det handlar inte om att kunna prata mycket utan man behöver har en bra retorik vilket jag har fått de senaste åren. I alla fall så känner jag mig stolt över mig själv över att jag gör detta och jag vill göra mer.

Något som jag har svårt med är att ta emot beröm och komplimanger. Jag förklarar alltid bort dem, blir irriterad och nedvärderar mig själv på olika sätt. En gång i skolan så sa jag till min lärare att hon inte skulle ge mig för mycket beröm för då blir jag arg istället. Varför kan jag inte bara säga Åh, tack. Vad kul att du gillade det jag gjorde? Nej istället så säger jag, Äsch det var väl inget. Eller Nej, jag gjorde bara min plikt. Och jag har alltid tänkt om mig själv Vad då, jag är ju bara jag.

Vad då bara jag? Är jag inte värd mer än så? Jag har väldigt svårt att se det andra ser. Tobias kan sitta många gånger och säga att jag är fin. Jag tackar lite halvdant och visst känner jag mig glad men min egen syn på mig själv färgar ju av sig liksom. Så jag kan ändå inte glädjas av hans kommentar och uppskattning utan min egen syn hänger som ett svart moln i ett hörn och gör sig påmind om det kanske inte är så.

Så hur gör man då för att ändra sitt tänk? En bra start är väl ändå att börja reflektera över detta. Kanske prata med någon i sin närhet som också har lite kunskap om sånt här. Någon som också filosoferar en del. Jag har min syster Evah som har genomgått en hel del och arbetar mycket med sig själv och psykisk ohälsa. Vi byter ofta tankar med varandra, både stort som smått. Jag har också nu börjat läsa böcker av Mia Törnblom som skriver om ämnet. Än så länge är jag nybörjare själv och lär mig efter vägen. Ingen kan allt och ingen begär det heller.

Att få en komplimang är en gåva, säg tack och glädjs åt den!

Jag har alltid haft svårt att säga nej och alltid försökt på alla sätt och vis att passa in, vara alla till lags och få bekräftelse på olika sätt. Men till vilket pris? Jo, att jag ändå står där i hörnet, bort vald och nedtrampad som en annan dörrmatta. Min självkänsla är söndersmulad totalt och jag undrar vad jag gjorde för fel. Jag gjorde ju som alla bad om.

Bara där har vi 1 fel, jag gjorde saker som jag kanske inte ville men gjorde dem ändå. Jag kanske ville ligga och läsa en bra bok istället för att hänga med den där vännen som ändå valde alkoholen före mig, jag kanske ville se den filmen som jag länge ville se men valde en annan för att han ville det. Jag lyssnade inte alls på vad jag själv ville utan gjorde saker som andra tycker att man ska göra. För sa jag nej så var jag tvungen att komma med världens utläggning till varför jag inte ville. Men jag ville så gärna vara som andra, jag ville så gärna passa in. Jag fick också alltid dåligt samvete om jag sa nej.

Något som jag har lärt mig sen jag blev mamma, jag behöver inte längre förklara mitt nej och få dåligt samvete för det. Det räcker med nej, jag kan inte nu. För alla vet att när man har barn så är man ofta upptagen, man har mycket att göra och att barnet ändå behöver sina föräldrar. Jag upplever att som mamma så har jag ändå fått bättre självkänsla i det sammanhanget i alla fall. Sen går det alltid att förbättra sin självkänsla och lära sig nya saker om sig själv. Jag sätter värde på andra saker idag och lärt mig att vara mer i nuet tillsammans med Lily.