Detta med att skaffa barn som 35 år eller äldre innebär en risk som kvinna. En massa risker som missfall, högtblodtryck, moderkaksavlossning, för tidig födsel, utdragna förlossningar och kejsarsnitt. Eller att barnen dör under graviditetens senare del. Jag säger inte att det blir så för alla men kom inte och säg att jag har hela livet på mig för det har jag inte. Jag är inte negativ men jag ser till fakta och försöker även minska risken för den depression som kan uppstå om man intalar sig det felaktiga att man har hela livet när man inte har det.

 

 

 

 

 

 

Måste bara få skryta lite, känner mig så nöjd och stolt över mig själv. :) Jag ska ju utbilda mig till produktionsledare men jag lär mig långsamt och i etapper. Så första steget för mig i utbildningen är att bli to do ansvarig. Jag ska alltså bli städchef med andra ord. Det känns så sjukt nice och se min utveckling. 

Fick min nya skylt idag och det är så härligt att se den. :) Känns nu som jag kan flyga högt. :P Ser fram emot sommaren både med jobbet och privat. Mycket roligt kommer att hända....

Helsike!! Nu vet jag inte hur situationen ser ut här omkring men detta får mig att fundera. Är detta mänskligt? Ska vi ha det såhär? Är de inte värda mer? 

 

Nu är det dax att skapa en förändring och stå upp för dessa individer!! De är människor de också! De sliter och släpar minst lika mycket som en med vanlig anställning men ändå får de råttskit till lön! Jag tänker inte finna mig i detta! Vem är med mig? Kommentera era tankar och åsikter, sprid budskapet och lyft fram frågan i ljuset så vi får till en förändring!

 

Länken till artikeln har ni här nedan:

 

 

Den verkar vara den optimala just nu i både pris och syfte. Den var dock slut i lager men kommer in till veckan. Så någon gång nästa vecka kan jag hämta den. Ser verkligen fram emot att få fota, filma och testa kameran. Nu köpte jag bara kameran så väska och kort köper jag nästa löning. Minneskort har jag redan fast måste rensa det först. Sen ska jag även köpa till ett extra batteri. :) 

Nikon d3300

Först så jobbade jag några timmar och sen så hem för att fixa i ordning. Jobbade även lite vid datorn och pysslade. Sen var det dax att cykla ner till tävlingsområdet och Nikke (svärfar) var med och hejade på. 

När vi stod alla deltagare och väntade på att vi skulle få starta så var jag så supertaggad och jag stod i fållan för att jogga. För första gången på många år så klarade jag av att jogga lite. Kändes så superbra och nice. Fick håll i magen på höger sida till och från men det gick superbra och jag är supernöjd. 

När jag väl hade kommit i mål så hade vi lite picknick och det var behövligt. Stretchade lite men eftersom vi skulle cykla hem så stretchade jag mer när vi kom hem istället. Tog även en varm och go dusch och sen ännu mer mat. 

Nu på morgonen har jag mest ont i rumpan efter sadeln. Har även gjort lite yoga nu på morgonen. Så strechningen gjorde susen och jag är mer tränad än vad jag räknade med. 

Var det så smart att gå där? Var det värt att lägga ner  all den tid och energi för mig på 7,5 år på gymnasiet?

I utbildningssyfte för yrke, NEJ men för min personlighet och allt jag har lärt mig så JA. Jag läste nyligen en artikel i DN som jag länkar längds ned på sidan.

 

Nu först har de förstått att betygen man får från särskolan inte är värt ett ruttet lingon ens, jag läste i vissa ämnen för ett vanligt betyg men det gjorde ingen skillnad. Inte mer än att jag vet och kan känna mig stolt över mina prestationer ändå. Men när man sitter i skiten och söker jobb efter jobb men ändå får höra vad värdelös man är för att man har gått den skolan man gått så hjälper inte den vetskapen alls. Det blir mer jobbig och veta att jag har kunskapen men ingen vill se det utan att de ser det jag inte kan man kan lära mig. Jag har blivit så utnyttjad och trampad på i mina dagar tack vare detta system men ändå står jag här idag men en fin sambo som jag älskar, jag har nu ett jobba jag trivs med även om det är inte det jag ville jobba med från början, jag har körkort och bil.

 

Jag har allt det alla andra normalstörda också har, jag har det som jag drömde om. Jag känner mig stolt över den resan jag har gjort tillsammans med min familj där vi har fått kämpa för att personer som min syster och jag själv och många andra ska ha det bra. Jag har stått pall för all den skit som kastas i ansiktet på mig pga mitt handikapp och den skolan jag gick. Mycket är tack vare min fina familj men även nu min fina sambo att jag har orkat tagit all skit. 

 

Det jag vill säga är att alla är lika mycket värda oavsett vilka funktionshinder, etnisk läggning, ursprung osv man har. Så sluta sätt människor i olika fack och inse att många av oss som har gått gymnasiesärskolan faktiskt kan leva ett fullt normalt liv om vi får chansen till det. Det är inte lätt om du inte får chansen att göra något, för det är inte alla som har en sådan ork till att slåss mot alllt och alla. Jag minns att det var någon lärare i skolan för länge sen som inte trodde jag skulle kunna jobba, någon tyckte jag skulle in på daglig verksamhet i Grums för att han ansåg att jag var ett hopplöstfall som inte fick jobb och han arbetade på arbetsförmedlingen. Han kostade mig dessutom två jobb bara för att han ansåg att jag var värdlös och inte orkade själv att göra sitt jobb. Första jobbet så ville han ha mig på en utredning på fd AMI (arbetsmarknasdinstitutet) som inte hjälpte mig ett dugg. Andra jobbet så ringde han den arbetsgivaren och sa rätt ut; Anna kan inte jobba med handikappade då hon har DAMP. Så när jag var på intevjuen så sa arbetsgivaren det till mig och det var ett rejält slag i magen. När jag skulle söka körkortstillstånd så fick jag först avslag eftersom jag har DAMP, de ville ha läkarintyg. Det ironiska är att jag hade haft det några år innan men eftersom skolan gick före så blev det inte så mycket övningskörning då. Jag fick i alla fall ett läkarintyg och nu nu har jag haft körkort i 9 år och äger mig andra bil. 

 

Så ändra på systemet och se till individen istället för att dra alla över en kant, alla är vi olika. Bara för att en med DAMP inte kan ta körkort, jobba eller vad det än kan vara så betyder det inte att det är så för mig. 

 

 

 

 Länk till artikeln jag hittade på DN http://mobil.dn.se/debatt/gymnasiesarskolan-leder-allt-for-sallan-till-arbete/

 

 

Idag är jag med i både VF och NWT. Har inte hittat några länkar än men jag ska leta under dagen. :) 

Tog en bild under tiden jag väntade.

Minns du alla skogsäventyr vi gjorde? Du kollade alltid om stigen var bra nog så jag kunde gå, du var nyfiken på allt och jag kunde fråga dig vilken stig vi skulle välja och du kollade om den var lämplig. Vi mötte på rådjur, fåglar och andra hundar och ägare men du var alltid lydig som var stilla vid min sida om jag sa till dig. De andra ägarna var alltid tvugna att berömma dig för du var så lydig. 

Du var också min hjälpreda i köket, du fanns alltid där och kunde smaka av. :) Sen tänker jag på alla de gånger som du har tröstat, funnits där för Sofie och för hela familjen. Saknaden kommer och bli enorm, vetskapen om att du inte kommer ligga där i grovköket nästa gång jag och Tobias kommer för att hälsa på gör så oerhört ont. 

Du är älskad och du kommer att vara saknad för alltid! <3 

Som rubriken lyder, JAG VÄGRAR!! Det är så många människor jag har mött i mitt liv som har tryckt ner mig, eller ja försökt i alla fall. Men det kommer till en punkt där man känner att nu är det nog. Att nu vägrar jag ta mer skit! 

Jag har många gånger fått höra att du är handikappad så du klarar inte att jobba här. Hur skulle det se ut om en annorlunda person jobbade här? Du har DAMP vilket är mycket aggression och därför kan vi inte anställa dig. Det har varit på en mängd olika arbetsplatser och just när man får höra orden så är det ett slag i magen. Främst när de berättar hur mitt temperament är när de aldrig har träffat mig innan, det svider verkligen och veta att man inte duger. 

Efter 4 år i Älvenäs bågskytteklubb så har jag beslutat mig för att byta klubb. I samband med att jag har flyttat och bytt arbetsplats så funkar det bättre med Karlstads bågskytteklubb. För mig har de bättre träningstider med ledare och det är lättare att ta sig dit också. Jag tog det här beslutet nu när jag var utan bil, det blir komplicerat att dra med den stora bågskytteväskan och de andra grejerna jag behöver på bussen som oftast är knökfull på eftermiddagen. 

Jag ser fram emot det nya bågskytteåret i den nya klubben. Det ska bli kul att skjuta igen och som ni vet så har jag tappat lite av energin för skyttet. Hoppas detta blir vändningen för mig, dock ska jag inte tävla i år. Spännande, för nu ska jag göra min första träning med dem. :) 

Vilken resa, vilka förändringar och vilken lycka! Mitt 2015 har inneburit stora och härliga förändringar. Jag kan inte fatta att det är sant, att det verkligen har hänt. Efter såpass lång tid som det nu har gått så är det ofattbart än. Du finns, vi finns och vårt kärlekshem finns. I början på året kändes det som att de här förändringarna låg långt in i framtiden men det gick snabbare än väntat. I februari så fick jag nyckeln till ditt hem då jag redan hade den till ditt hjärta. Vi började bo ihop mer och mer och i maj som bodde jag helt hos dig. Jag bytte arbetsplats och allt funkade som det skulle. Vi funkade ihop, det funkade jobbmässigt och allt var som ett rosa skimmer.

 

En lite helgtripp till Stockholm som ett romantiskt inslag i vardagen och sen kom sommaren. Solen lyste med sin frånvaro men för mig var det bara lycka ändå. Helt plötsligt börjar vi planera vår framtid, det gick lite hastigt i början och vi hade våra upp och ned gångar. Så sommaren rullade på med planering, jobb och roliga aktiviteter. Vi var till Örebro på dagstripper och åkte runt i Grums på små korta tripper. Så kom hösten och 1:a oktober blev vi officiellt sambos. Hösten gick riktigt fort men kan vara för att den var fylld med arbete, flytt, kärlek, krångel, sjukdommar. Men vi har växt tillsammans och hittat vårat sätt att lösa saker på, det var riktigt rörigt ett tag men sen började vi få ordning på oss och vårt hem. När vi lägger oss på kvällarna så har jag en lyckokänsla i kroppen, när jag ser på dig så känner jag att jag har gjort rätt val. Som den kvällen vi skrev julkorten tillsammans, det var kärleksfullt, mysigt, hemtrevligt och samma sak när vi klädde granen och busade lite och myste. Nu har vi gjort ännu en tripp till Stockholm och jag kände att på den resan växte vi som par ännu mer. När vi satt på tåget till Stockholm kände jag hur min kärlek till dig växte och blev ännu större. Nu är det vår första jul som sambos och jag kan knappast tro att det är sant.

 

Men inte bara all kärlek med dig utan jag har även utvecklats på andra områden som jobbet. Jag har börjat stå i kassan vilket jag inte trodde skulle ske. Inte så mycket än men det tar sig och jag känner att jag har koll på läget så att säga. Har ju ändå stått där under lunchen när vi har sålt ca 7000 kr i timmen. Och jag klarade det utan större problem. Dock har jag inte skjutit pilbåge så mycket men det har varit så mycket runt omkring så energin och orken har inte funnits där alls. Pappa vart dålig och även hunden så jag fick hjälpa till i familjen och Evah och jag gjorde en dagstripp till Charlottenberg för att julhandla. Det var mysigt att få komma ut och få systertid.

 

Nu har vi en fin trea tillsammans och vi inreder den så fint tillsammans med vår kärlek. :) Jag ser fram emot 2016 och undrar vad det har att erbjuda för härligheter. :)

 

I fredags åkte vi till Stockholm för att gå på IMAX och se Star Wars där. Vi fick skjuts ner till tågstationen här i Karlstad men när vi går in får vi se att tåget är försenat. Det blev 80 minuter försenat och ursäkten var; Vi fick möten på rälsen i Norge. Jag bara va?? Vad är det för dålig ursäkt? Det vet väl alla att det är möten, kan man inte planerar tabellerna lite bättre? Det mest ironiska jag hörde sen var att de ropade ut: MINA DAMER OCH HERRAR, DETTA ÄR ETT SNABBTÅG. Jag kände bara för att hånskratta, för det ska inte ta så lång tid med snabbtåg som det gjorde. :/ Jag är verkligen missnöjd med tågresan dit. Så vi var uppstressade rejält eftersom vi hade en tid att passa på biografen. Planen från början var att vi skulle hinna till hotellet med resväskan och så men som läget såg ut så skulle vi inte hinna det nu. Sen var vi tvugna att fylla på SL korten så vi kunde åka lokaltrfiken också. Sen är det att hitta rätt lokallinjetrfafik också så man kommer rätt. Som tur var träffade vi på två andra Star Wars fans som var med på tåget och hade bättre koll. De skulle på samma visning och satt på samma rad som oss. 

 

Vi kom fram i något bra tid i alla fall och resväskan fick hänga med in på biografen. Jag kommer skriva om bioupplevelsen i ett annat inlägg och även om filmen då det kommer bli för mycket i ett och samma. :) Efter filmen så letade vi upp våra nyfunna vänner och kollade in Disney Store som låg planet under biografen och den butiken var helt underbar. Sen var det dax för hotellet och käk så vi fick skiljas åt då de nya vännerna skulle resa hem på kvällen sen. Så jag och Tobias letade upp hotellet och chillade där en liten stund. Sen gick vi tillbaka till Mall Of Scandinavia och åt god mat. Sen gick vi runt och kollade i butikerna och utforskade gallerian, hittade massor av intressanta butiker men inget att köpa. När vi kände oss klara med det så gick vi tillbaka till hotellet och myste där, men vi var så trötta så vi orkade inte ens prata med varandra. Tobias var också omtumlad av hela dagen då det var en psykisk press på morgonen för honom och sen den omtumlande känslan som uppstod när han fick se filmen och allt. Jag kan på ett sätt förstå vad han gick igenom då jag uppelvde något likande i Norrköping förra året. Det går inte att beskriva känslan mer än att det är som ett stort lyckorus helt enkelt. :)

 

 

 

Äntligen får jag belöning för mitt tålamod. :) Vägen hit har varit lång och krokig men nu är jag äntligen där. Det finns de som inte trodde på mig, de som trodde att jag inte skulle klara det. Men nu jäklar har jag klarat det!! :D Känslan är helt obeskrivligt härlig och jag ser nu själv förändringen. Tack vare Tobias, min familj och mina nya arbetskamrater och mitt tålamod så har jag uppnått mitt mål. Helt jäkla underbart!!! Ett bra avslut på det här året måste jag säga. :) Just nu känns inget omöjligt utan livet leker och allt är så underbart!

Ja, jag vet att det är sent nu, men här kommer bilderna från förra veckan när Tobias och familjen firade mig. Det har varit rätt mycket att göra under veckan så jag har inte riktigt haft tiden att blogga som jag ville.

 

1:Vad har du för tips/råd hur man ska orka kämpa vidare om man mår dåligt?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 14:Vart jobbar du?