Nu är jag på väg till Göteborg för att delta i en manifestation. Det handlar om att rädda LSS, (Lag om stöd och service för vissa funktionshindrade). Regeringen skär ner på dem kraftigt och nekar till assistans. Många som inte kan äta själva, gå på toa själva, som är beroende av andra för att ens kunna överleva blir av med sin assistans för att regeringen ska "spara" pengar. 

När man möter någon så frågar man varandra artigt hur den mår. Mest gör man väl det för ytlig omtanke. Men om man möter någon man känner lite mer än ytligt och den frågar hur jag mår så vill jag inte höra vem som har det värst. 

Vad ska vi ha vårdcentralen för? Är det inte meningen att de ska hjälpa sina patienter och göra sitt jobb? 

Något som jag har funderat på ett tag är att det går så bra att hjälpa alla andra men inte sin närmaste krets. Man ska kunna räkna med sin närmaste krets att de ställer upp för en precis som en annan ställer upp för dem. Men nu har jag fått sett motsatsen.

Många säger, jag är din bästa vän och behöver du hjälp så hör av dig. När man då hör av sig till dem så är det ingen som kan ställa upp. Men när man sen någon dag senare får man veta att de hade hjälpt någon annan. Det erbjuds pengar hit och pengar dit men när det verkligen gäller så är det gnäll och långa klagovisor.

Lite småkrasslig igen. 😕 Dagen började med jobb och det var kul. Men jobbigt när man är lite småsjuk hela tiden. Det har rullat på bra borta på jobbet. 

Fy vad arg jag är på vår politik och handikappomsorgen vi har här i landet! Varje dag läser man på nätet och i tidningar, varje dag får du höra på radion och tv:n.

Tillit, förtroende och respekt. Det är 3 viktiga ord i en relation, men båda parter måste använda sig utav dem. 

När du är vuxen eller ja i alla fall från 17 år och uppåt så ska du kunna ta ansvar för att du kommer till gymnasiet/universitet/ jobbet i tid. Det är inte dina kompisars ansvar, inte dina klasskamraters ansvar eller dina kollegors ansvar utan ditt eget.

Man kan inte begära av samhället runt om att de ska ta ansvar för att du ska vakna i tid och komma iväg till ditt möte, din lektion eller jobbet. Är du vuxen så får ta ditt ansvar för dig själv. Din kollega ska inte behöva ringa och fråga "är du vaken?" För du är stor nog att kunna sköta dig själv och visst att man försover sig eller att man kommer försent någon enstaka gång är okej men när det upprepas gång på gång det tycker jag är fel. Det är även okej om man åker buss och bussen är försenad, det händer något längs vägen till skolan/ jobbet som gör att du blir sen. De orsakerna är skäliga orsaker men att bara ignorera klockan varje morgon är inte okej. Även om man har barn som man ska få iväg till dagis men barnet är bråkigt på morgonen, inte där heller gör det något för man gör så gott man kan som föräldrer.

Jag tycker att det är brist på respekt och att det är en viss arogans med att försova sig ofta. Då kan man ju börjar fundera på om det finns bakomliggande orsaker eller är personen så arrogant? Om det finns bakomliggande orsaker så kan man få en bättre förståelse om man får veta men om någon bara är arrogant och kommer sent för att den inte har lust är en hel annan sak.

I alla fall så är det inte mitt ansvar för att du ska komma i tid till dit du ska. Jag har ansvar för mig själv och ingen annan. Jag har som helst inga ansvar för dig! Du är stor nog att kunna ta hand om dig själv och kan du inte det så får du lösa det. Jag ska inte behöva lösa det om dig om jag inte är din syster/dotter/mamma eller annan släkt. Som syster kan jag ställa upp för mina syskon om de behöver hjälp, jag kan ställa upp för mina föräldrar men en skolkamrat eller en kollega är något helt annat.

Vad är er syn omkring detta? Är det verkligen mitt ansvar för att man kommer i tid? Har ni råkat ut för detta? Dela gärna med er om era tankar och erfarenheter.

Detta med swish. Jag använder inte det för jag anser inte att jag behöver.

Något som jag har tänkt på ett tag är att man inte ska anta att alla använder swish, Facebook eller vad det nu än kan vara. Fråga personen du ska ha kontakt med hur den gör. En kompis till mig berättade att han skulle sälja en möbel för en billig peng. Han fick en köpare som antog att säljaren hade swish. Felet som säljaren gjorde dock var att inte skriva ut i annonsen att det är kontant betalning som gäller. Men det är också upp till köparen.

Jag har även fått hört historier om gäster på olika restaurangkedjor som vill swisha istället för att använda kort. Nu finns det vissa butiker och företag som använder swish men du ska inte anta att alla gör det. Vad är det som säger att bara för att du använder swish, Facebook eller vad det än kan vara så använder alla andra det också? Det finns faktiskt de som inte använder något av det och de är nöjda med det.

Det jag vill säga är att ta inte för givet att alla är som du själv. Det finns de som skiljer sig från mängden. Jag är en av dem som inte använder swish men dock flitig användare av Facebook. Däremot så antar jag inte att alla har Facebook utan frågar den jag vill kontakta på Facebook i så fall. Det finns faktiskt andra alternativ än swish, Facebook eller vad det än kan vara.

Något som jag har funderat på ett tag är detta med att be om hjälp. Då tänker jag som när man köper nya möbler eller något annat sånt. Köper du nya möbler på IKEA så kan du få mot en liten betalning hemleverans och ihopsättning. Jag tycker inte det skadar att lägga ut den summan på det då man kanske inte har någon i sin närhet som kan hjälpa en med att bära eller sätta ihop. Det kan också vara så att den ena partnern inte kan bära pga olika orsaker. Kvinnan kanske är gravid, har ryggproblem eller något annat.

Det är inte skamligt att be om hjälp och betala en liten summa för det. Så vad gör det om jag vill lägga pengarna på det om jag har råd? Varför ska jag slita mer än vad jag orkar för att sen höra att man ändå är krävande av andra? Om jag betalar för mig så är det väl ingen skada? 

Många gånger har jag fått hört att jag är krävnade när jag bett om hjälp men sen tycker personen i fråga att jag inte ska ta hjälp av butiken. Så hur ska jag då göra? Nu har jag kommit på det, jag skiter i vad alla andra tycker och betalar om det  är möjligt. Det är min ekonomi, mitt liv och min kropp. Jag vill bära barn och måste då vara rädd om min kropp. 

Nej, det skadar inte och ta hjälp av butiken och betala för det. Det är min rätt som kund att göra det.

Jag hörde en dag av en väninna om en händelse på en butik. Människor tror ju att man får säga vad som helst till butikspersonal, restaurangpersonal, ja all offentlig personal. Detta är faktiskt grova kränkningar och jag tycker inte det är okej. Ni kunder vill ju ha ett bra bemötande och respekt. Men det vill personalen också. Man ska respektera varandra och vara snälla.

Hur kan man säga till någon, Vi tycker din röst är så himla ful så vi skrattade ihjäl oss, eller Din frysyr är så bedrövlig hur kan du visa dig så, eller Åh, äntligen en riktig svensk här bland alla fula utlänningar. HUR I HELA HEL*VETE KAN MAN SÄGA SÅ? Har ni ingen skam i kroppen ni som säger såhär? Det är ju så man skäms för mänskilgheten när man kan uttrycka sig på detta sätt. Är inte alla människor lika mycket värda? Hade någon sagt så till er som säger detta så hade ni blivit asförbannade och tyckt att mänskligheten är svinig. Hur kan du tro att du har rätt att säga så till någon annan människa?

NYHET: DU HAR INGEN RÄTT TILL DET!! Visste du det? Visst, vi har ytrrandefrihet men det innebär inte att du får kränka andra, det innebär inte att du får säga nedsättande saker till andra, det innebär inte att du får såra andra. Något du ska tänka på, Behandla andra så som du själv vill bli behandlad och att säger du till fel person så kan du bli misshandlad. Det som tar emot budskapet kan ta det så hårt så den ser rött och slår dig sönder och samman. Men visst det är ditt val men ha det i åtanke när du säger något. 

Ord kan skada hårt, mer än vad du själv inser. Ord är makt och var försiktiga med vad ni säger där ute. Ett tu tre så är det någon som har fått nog och tar till knytnävarna i stället och det kan gå illa.

Jag såg nu på nyheterna om en kompis som trotsat sin funktionsnedsättning och samhället med att plugga till lärare på universitetet vilket fick mig att fundera.

Senaste året så har jag lärt känna jättemånga som har en diagnos med DAMP, ADHD, Aspergers, Autism och alla de här människorna har lyckats trots alla motgångar. 2 av dem är arbetsledare på en restaurang, någon är undersköterska på ett demensboende, någon läser på universitetet och sen har vi en rad andra människor som lyckats. Det visar bara på att man kan oavsett.

Alla är vi värda den chansen och för mig visar det på att jag kan lyckas jag med bara om jag kämpar för det. Jag måste tro på mig själv och försöka stå på mig. Jag vet att på min nuvarande arbetsplats kommer jag lyckas. För mig är problemet mest att jag trappar ner i tempot och det får jag inte göra i utvecklingen. Så det jag måste göra nu är att hitta en bra balans så jag kan komma dit jag vill.

Jag vill, jag ska, jag kan!!

Hur lär man sig att man tycker att man är bra på något? Jag har aldrig tyckt jag är bra på engelska, tycker fortfarande att jag är dålig på det.

När jag har stått i kassan på jobbet så har en del gäster sagt att jag har en väldigt bra engelska. Även när vi var till London så fick jag höra det. Även några av mina kollegor har sagt det. Jag har alltid förstått engelska men har haft svårt med tal och skrift. Men de senaste åren så har både tal och skrift blivit bättre men jag känner ändå att jag inte kan. Dock märker jag ju skillnaden men jag får ändå inte in i mitt huvud att jag är bra på det. Jag märker ju att jag pratar bra engelska men ändå så får jag känslan av att jag inbillar mig bara, att jag inte alls är bra på det. Jag vet mitt värde, jag vet att jag är värdefull så min självkänsla är bra men mitt självförtroende i engelska är inte så superbra. Där emot är mitt självförtroende när det gäller matlagning och bakning på topp. Det vet jag att jag är bra på (och skryter gärna med.) :P 

Men hur ska jag få mig själv att tro på det? Har ni några tips på hur man ska göra för att få sig själv att förstå att man är bra på något? Vad är era knep för att tro på er själva? Dela gärna med er av era tankar och erfarenheter.

När man går in och ska handla någonstans och personalen försöker merförsälja så ska man inte tro att man får det gratis.

Om jag går in på subway och har en rabattkupong med mig och beställer mat, personalen frågar mig då om jag vill ha något mer exempel ost. Då är det ju självklart att det kostar någon krona extra för att osten eller tillägget är ju inte gratis. Allting här i världen kostar pengar. Hur skulle det se ut om de gav ut bara till höger och vänster bara sådär? Det skulle bli en enorm diff (alltså jättemycket minus) i ekonomin. Om man gav ut mat eller produkter gratis till alla som ber om det så skulle ju företagen inte gå runt till slut. 

Hur kommer det sig att så många tror att de ska få den där osten gratis? Vad är det inte förstår om kassapersonalen frågar. Vill du LÄGGA TILL ost? Lägga till innebär ju att man gör ett tillägg, en extra kostnad. Vad är det med det som är så svårt att förstå? 

Jag kommer nog aldrig få svar på detta men frågor som ändå snurrar i mitt huvud. Det har hänt att telefonförsäljare har ringt och påstått att jag ska få en produkt gratis. Vi ett tillfälle så var jag tvungen att fråga vem som skulle betala det åt mig. Jag sa rätt ut "Vem betalar det åt mig? Du eller någon annan?" Telefonförsäljaren blev tyst och paff för han/hon hade inte väntat sig det svaret från mig alls. Jag sa till slut att man får inget gratis här i världen.

Det är märkligt hur människor tänker. De får hem ett ark med kuponger men istället för all klippa isär dem så tar de med hela arket till butiken som de gäller i tron om att personalen ska fixa allt. När personalen påpekar att de måste lämna fram kupongen med koden intakt så blir de sura och irriterade.

Samma sak är det om det står såhär på en Sibylla kupong: Gäller vid ett köp av 60 kronor för exempel en barnmeny. Då köper de en meny för 60 kr eller mer och slutför köpet. När de har ätit upp så kommer de fram och vill ha rabatten på barnmenyn i det nya köpet. Då får personalen förklara att den kupongen skulle ha gällt om de hade använt den på köpet de gjorde innan INTE EFTERÅT! Då blir de irriterade på personalen.

Sen är det jättemånga som kommer med fel kupong till fel ställe. Står det COOP så gäller den INTE på ICA. Att det ska vara då svårt att läsa och ta in texten.

Det är även kundens ansvar att det ska bli rätt. Det är kundens egna ansvar för vad den beställer.

 

Mobbning finns över allt i alla former, i alla åldrar och på internet och i verkliga livet. Det är ca 60 000 barn och unga som är utsatta. Vilket motsvarar 1-2 barn i varje klass. Vilket är för hög siffra anser jag. 

Visste ni om att det är:

• 7,5 procent av eleverna i årskurs 3-9 har utsatts för mobbning det senaste året.
• En femtedel av eleverna i årskurs 3-9 har blivit kränkta av en annan elev det senaste året.
• Av de elever i årskurs 3-6 som har utsatts för kränkningar, uppger 19 procent att det har handlat om vilket land man kommer ifrån.
• Av de elever i årskurs 6-9 som har utsatts för kränkningar, uppger 11 procent att det har handlat om deras etniska tillhörighet.
• Både mobbning och kränkningar är vanligare på mellanstadiet än på högstadiet.

• En tredjedel av de unga har utsatts för nätkränkningar det senaste året.
• Tre av tio unga upplever att det förekommer kränkningar med rasistiska anspelningar på nätet.
• 55 procent av de unga pratar med en vuxen hemma om de har blivit utsatta för mobbning eller kränkningar på nätet.
• Kik är den vanligaste platsen för kränkningar i sociala medier.
• 8 procent av tjejerna och 5 procent av killarna har utsatts för mobbning via mobil, dator eller surfplatta under det senaste året.

Jag har skrivit om näthat tidigare och kommit fram till att det är så lätt att gömma sig bakom en skärm och vara elak mot någon annan. Men inget kommer att ändras om ingen gör något åt det. Om vi inte lyfter fram frågan i ljuset så kan vi inte förändra något heller. Lägg till i undervisningen i skolan om etik på internet och lär barnen tidigt vad som är rätt och fel. Om vi vuxna kan hjälpas åt så kan det minska i alla fall.

 

 

 Det är de vuxnas ansvar att få ett slut på detta. Tillsammans kan vi förändra, tillsammanskan vi påverka. Om vi kämpar tillsammans så kan vi få friskare barn som tar över framtiden. Att många idag lider av just psykisk ohälsa beror just på att mobbningen är så bred. Den följer över allt i alla åldrar och finns i princip över allt. I skolan, på nätet, på arbetsplatsen, sociala sammahang, sms/mms. När jag var liten så var jag utsatt för sprakar, slag, glåpord, de stod och tittade in och pskykade, de ringde på hemtelefonen ocg trakaserade. Nog för att det var jobbigt men på något sätt så klarade jag mig. Värst var det i högstadiet där jag fick mitt skåp insparkat, de ringde hem och bråkade om saker som inte ens fanns och förstörde mycket av min vardag. Jag har även varit utsatt nu i vuxen ålder för olika former av mobbning. Enligt vissa så duger jag inte ens till för att städa, enligt vissa så duger jag inte till att finnas ens. Men jag är en kämpe som aldrig kommer att ge mig!

 

Jag vill förhindra att detta händer andra och därför så måste vi tillsammans kämpa! Vilka är med mig? Dela era tankar och erfarenheter. Vad har ni varit med om? Vad är era tankar?

Som jag skrev i inlägget om näthat, negativa och nedsättande kommentarer godkänns INTE!! 

 

All information har jag hittat på friends hemsida http://friends.se/

 

 

 

 

 

 

 

Varför ens försöka prata om ingen lyssnar? De vill att jag ska berätta vad jag känner, vad jag tycker är jobbigt, vad jag tycker är kul, vad som känns fel osv. Men om personen inte lyssnar? Varför ska man då fortsätta prata? Vad är det för mening?

Man kan ju lika gärna bosätta sig i skogen och bli eremit. Om en person tycker att jag borde prata mer än vad jag gör om jobbiga saker ska väl ändå intressera sig när jag väl öppnar mig? Jag har jättesvårt att öppna mig och berätta vad jag tycker känns fel för jag känner mig då som en elak gnällkärring. När jag väl lyckas komma över den tröskeln och kan berätta så blir jag ignorerad.

Hur ska jag komma över tröskeln om ingen lyssnar? Jag anser att det är lika bra att hålla käft eftersom ändå ingen hör på vad jag säger. Så who fucking cares? Om det fortsätter såhär så kommer jag inte orka utan då slutar jag och prata och börjar skriva istället. För det är ingen idé och slösa tid eller röst på att försöka prata med någon som inte lyssnar.

Jag har funderat kring detta med allergier som gluten, laktos mm. Om jag går in på en butik och fråga efter laktosfri choklad så ska de inte ge mig en choklad med mindre socker i. De ska veta vad de ger mig. Jag kanske ska baka till en som är känslig mor laktos och inte vet själv något om produkten och ber därför om hjälp i butiken. Jag tycker det är en grovt yrkesfel att ge ut en produkt som är så felaktig. Jag menar hade jag velat haft sockerfri choklad så hade jag sagt det och inte sagt laktosfri.

Samma sak är det med nötter och offentliga platser. Det finns jättemånga i vårt samhälle som är jätteallergiska mot jordnötter. Läste nu för en kort stund sen om en kvinna som åkte buss och som inte blev tagen på allvar för sin allergi. Hon satt alltså på bussen när en passagerare kommer in med några matkassar och sätter sig framför henne. Hon tar upp en påse jordnötter och kvinnan som är allergisk säger då till. Hon säger till att kvinnan med nötterna får sätta sig längst bak eller äta dem senare och förklarar sin allergi. Kvinnan med nötterna bryr sig inte och tycker att lite nötter är väl inte så farligt. Den allergiska kvinnan vill inte bråka så hon pratar med chauffören som också säger till kvinnan med nötterna. Kvinnan med nötterna blir jättearg och menar på att det är hennes rättighet att äta dem på bussen.

Här börjar jag fundera lite. Vad då för rättighet? Så hon har alltså rätt att äta sina nötter men om någon dör pga det spelar alltså ingen roll? Jag tycker det spelar en jäkla f*cking stor roll! Ja, nu svär jag lite men det är för att jag blir så arg! 

Den allergiska kvinnan klarade sig i alla fall som tur var. Men jag tycker det är så hemskt egoistiskt gjort av kvinnan med nötterna. Det finns något som heter medmänniska. Vi är inte ensamma i samhället. Det finns människor med allergier och dem utan allergier. Kvinnan med nötterna tyckte de skulle respektera henne men vart fanns hennes respekt för den allergiska? Den fanns inte alls. Vill du ha respekt får du också ge det.

Vad är era tankar och erfarenheter om detta? Dela gärna med er. :)