Vart är vi på väg? Jag läser dagligen om LSS och dess indragningar, läser om barn och ungdomar som inte har valt detta liv men de får indragen assistans. Det är inte en mänsklig rättighet att andas längre utan det är bara något onödigt tydligen. Dessa barn och ungdomar har inte valt att bli så sjuka för att det är kul, det var bara något som hände. 

Just nu så pluggar jag färdigt till undersköterska och nyss läst färdigt kursen psykiatri. När jag läser atriklar på nätet om dessa nya boenden för handikappade så ser jag att det är en paniklösning från kommunernas sida. De kämpar likväl som alla föräldrar för att dessa barn och ungdommar ska ha rätt till att få vård och trygghet. Det är barnhem som byggs vilket tar mig tillbaka på vad jag nyss läst i kursen psykiatri. Ska vi verkligen gå bakåt i tiden? Är det inte dags att utvecklas? 

Låt oss titta tillbaka på historen och se vad som hände...

Under 1800 talet och början på 1900 talet så byggdes det stora sinnessjukhus, avsikten var att skydda samhället från de psykist störda. På denna tiden fanns inga bra behandlings metoder utan de utsattes för överraskningsbad, det innebar att patienten fördes ut på en bro där en fallucka öppnades så att hen föll ner i iskallt vatten, de utsattes även för svängstolar där patienten sattes i en stol som snurrade runt med stor hastighet tills hen blev medvetslös. Det fanns även Lobotomi vilket innebar att de skar av vissa nervbanor i hjärnan och syftet med det var att patienterna skulle bil lugna. Men idag vet vi bättre och vet att dessa behandlingar innebär till obotliga hjärnskador även döden.

Sedan 1950-1970 talet så skedde det stora förändringar, människosynen blev mer human. Fram till 1980 talet fanns det instutioner för utvecklingsstörda och föräldrarna blev uppmanade att lämna bort sina handikappade barn. Här kommer det några årtal som det hände saker på.

• 1968 kom omsorgslagen som gav nya rättigheter för personer med utvecklingsstörning
• 1981 erkände riksdagen teckenspråket som dövas första språk.
• 1989 tod de bort omyndighetsförklaringen och alla medborgare över 18 år fick rätt att rösta.
• 1994 kom assistansreformen, alltså LSS.
• 1999 kom den första diskrimineringslagstiftningen, den gäller alla funktionshinder. Den gäller  rättigheter i arbetslivet.

Ska vi verkligen gå bakåt i utveckligen? När jag ser till historen så är det verkligen skrämmande att vi inte har kommit längre i vårt tänk. Visst, sjukvården är bra här i Sverige, vi får hjälp mm. Men de handikappade, vad får de? Det är de jag tänker på med familjer och assistenter. Det är handlar också om de som förlorar sina jobb pga indragen assistans, familjer som förlorar allt och livet blir som en ond cirkel. Vi fick bra lagar angånde de handikappade för att de ska vara trygga, skyddade, få bättre levnadsvilkor och allt. 

I lagen för LSS står det klart och tydligt, 

5§ Verksamheten enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvilkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1§. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.

6§ Verksamheten enligt denna lag skall vara av god kvalitet och bedrivas i samarbete med andra berörda samhällsorgan och myndigheter. Verksamheten ska vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och intigritet. Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämma över insatser som ges. Kvaliteten i verksamheten skall systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.

För verksamheten enligt denna lag skall det finnas personal som behövs för att ett gott stöd och en god service och omvårdnad skall kunna ges. Lag (2005:125) 

Är det verkligen god service och bra omvårdnad när man kastar omkull assistansen? Nej, verkligen inte!

Jag ber er att tänka om och börja om helt enkelt. Gör om och gör rätt!

Hej på er. Var så trött igår kväll för att blogga. Började dagen med en stadig frukost och sen göra mig i ordning för att åka iväg.

Jaha, då var det dags igen. Detta eviga näthatet. Jag blir så ledsen när jag ser allt hat och hur människor där ute har mist respekten för varandra.

Den enda önskan jag har är att bli accepterad för den jag är. Jag vet att det är fler som upplever detta också, vi människor vill bli accepterade för de vi är. Ni som följt mig länge vet säkert att jag inte dricker särskilt mycket alkohol, jag anser att jag inte behöver ha alkohol alls. Jag kan ha kul utan alkohol och jag vill bli accepterad för det valet och hitta vänner som då accepterar mig för det. 

Allt för många gånger i mitt liv så har jag blivit bortvald pga att jag inte dricker alkohol och fått höra flertal gånger att jag är tråkig. Tyvärr har jag mött personer som då inte kan acceptera mig utan måste såra mig med att kalla sig nära vänner osv. Men hur bra är vänskapen om de inte kan acceptera att jag inte dricker alkohol? Jag kan ju tycka då att den inte är så bra. 

Jag är van att bli bortvald, jag är van att alltid stå åt sidan och se på när alla andra har kul och varför skulle jag, jag menar obetydliga lilla jag betyda något? Som jag jag sa i en video en gång, jag existerar inte och många tycks tro att min vänskap är gratis och att de kan behandla mig hur som helst och jag ska bara stå där och ta emot all skit. Många tycks tro att man kan trycka ner mig hur mycket som helst och jag ska bara finna mig i det. Det gäller allt i samhället, så som skola, jobb, vänner och övriga relationer. Jag skulle ha fått veta idag hur många timmar jag ska studera och vilka kurser jag ska läsa men icke. 

Nu säger jag GLÖM DET! ALDRIG I LIVET!! Nu tar jag ingen mer skit! 

Nu är det nog, jag är en människa liksom alla andra med tankar, känslor och värdighet. Om det inte passar så dra. Jag har såpass mycket självrespekt så jag kan stå upp och säga NEJ! 

Då var dagen här, jag har intalat mig själv så dum som jag är att det inte kommer hända mig. Trots att jag redan 2014 hade ett mindre sammanbrott. 

Va tänker ni när jag säger tv-spel, brädspel, figurmålning, konvent, cosplay, rollspel, lajv och att man har en hel helg där man spelar spel och träffas?