Diagnos men ändå inte
Så som många andra gånger så ramlar jag mellan stolarna pga att jag har DAMP. Jag har sådan liten del av den så jag klarar mig själv fullständigt. Jag kan sköta ett eget hem, jag kan sköta min hygien, jag kan laga mat, betala räkningar, jag har körkort och bil och ansvarar för mitt liv fullt ut. Jag är alltså en normalt fungerande människa på de områden.
Men ändå många gånger så ramlar jag mellan stolarna då många dömer för snabbt och tror direkt att jag inte kan göra jobbet. Jag vet inte hur många gånger som jag har fått hört "Tyvärr kan vi inte anställa dig pga din diagnos" men samtidigt har jag fått påtryckningar från andra som försäkringskassan när jag blev utförsäkrad att jag borde söka jobb. Jag bara "Vad tror du jag försöker med?". Arbetsmarkanden sa "Du är för sjuk" och försäkringskassan sa att jag var för "frisk". Så hur löser man det då? Jag hamnade hos socialen då och tragglade med olika arbetspraktiker under flera år som inte ledde någonstans. Jag jobbade 40 timmar i vecka för vilka pengar då? Det jag tjänar i timmen idag fick jag per dag då, vilket innebar att jag fick söka socialbidrag trots att jag jobbade. Väldigt motigt att slita som ett djur för småmynt så att säga. Jag tillhör inte LSS då jag har för lätt diagnos/funktionshinder (LSS är Lag om stöd och service till vissa funktionshindrarde) och visst är jag glad för det men det är också bevärligt när jag inte tillhör den gruppen men jag är ändå för "sjuk" för arbetsmarknaden.
Jag går nu på lönebidrag på en resturang och trivs jättebra och jag har alltså lönebidrag av en orsak. Jag kan inte jobba samma tider som de andra. Exempel jag kan inte gå stängningar som innebär att jobba fram till midnatt, jag kan inte jobba nätter osv. Jag kan gå dagtid fram till 17.00 eller mellanpass från 10.00 till 20.00 på kvällen men inte mer. Jag kan jobba helger utan problem men inte varje helg utan någon gång måste man få en helg där man får vara från jobbet också. Till att gå flera kvällar i veckan fram till 22 tiden tar kål på mig och jag kommer ligga i sängen i flera daga efteråt med värkande kropp och trött som tusan. Jag har provat detta och kommit fram till att jag inte klarar det.
Jag är van att hamna mellan stolarna då samhället kräver väldigt mycket. Jag har en diagnos men tyvärr så passar jag inte in i någon av mallarna som finns då jag inte är "frisk" men jag är inte heller "sjuk" så hur ska man då göra? Någonstans måste det ju finnas en lösning och nu har jag funnit den. Jag fick mitt jobb via en arbetspraktik trots allt men det har varit en tuff resa för att komma dit där jag är idag. Jag har fått tagit emot glåpord och utstått mobbning, jag har fått hört att jag inte kan göra ditten och datten men nu har jag uppnått mitt mål. Jag har fått lära mig kassan, jag har fått lära mig drivtrhue och jag håller på att utbilda mig till produktionsledare. Så jag känner mig stolt som orkat med alla turer fram och tillbaka under alla dessa år. Men jag hade inte heller klarat det utan min underbara familj och min fina sambo. <3
Misshandel av djur
Jag blir så ledsen när jag ser videon som Jocke och Jonna har gjort. Någon/några har gett sig på deras hund och om jag har förstått rätt så var det skolungdomar.
Det fick mig att fundera lite. Jag anser att det är jäkligt fel, fegt och elakt och ge sig på oskyldiga djur. Hur kan man vilja skada något djur? Och nu tänker jag inte enbart på hunden Batman utan jag tänker på ALLA som missköter sina djur, ALLA som misshandlar sina djur. Hur är man funtad om man gör något sådant? Jag tycker det är så sjukt och bara så fel när man ger sig på oskyldiga djur!!
Lilla Batman kan inte ens försvara sig!! Människan är det största rovdjuret och vi behöver inte göra det värre med att missköta djuren och misshandla dem!! Ta hand om våra djur istället.
Ett tu tre så ger du dig på fel hund och mister en och annan kroppsdel då ägaren inte är så snäll eller att hunden är av en större modell och kan försvara sig bättre. Tyvärr får hunden oftas skulden då den uppfattas som aggressiv och då blir det prat på att avliva den när det är människan som gjort fel och inte hunden.
Bara en liten reflektion.
Varför duger inte jag?
Idag har vi sådan stor tillgång till varandras liv via sociala medier så som Facebook, bloggar, Instagram osv. Man lägger upp text och bilder och hoppas att någon av ens så kallade vänner ska gilla och kommentera, att de ska glädjas om något blir extra uppmärksammat. Men icke, de gillar, delar och kommenterar allt annat istället. Många som säger att de är ens bästa vän osv. Jag kan tycka att en bästa vän ska glädjas i medgång och dela sorg i motgång.
Jag har nu haft turen i samband med flytten och fått nya vänner som accepterar mig för den jag är och som gillar, delar och kommenterar. En del "vänner" har även uttryckt sig i stil med att "Nu kan vi umgås när du har flyttat till Karlstad" och min tanke är då, "Vad då? Så jag var inte bra nog när jag bodde på en annan ort?" Problemet är alltså inte jag egentligen utan de personer som uttrycker sig såhär. De vill alltså inte lägga ner sin tid och energi på mig och då undrar jag varför ska jag lägga min på dem?
Nu har jag fått nya vänner som kommer hem till mig och min sambo ibland, vi ses ute på stan och så träffas vi hos dem ibland. En del tar jag promenader med, några är spelvänner då jag har hittat ett nytt intresse (fast jag spelar inte så mycket än) och några ser vi film med. Men jag hörde en sådan dum kommentar en dag här när jag pratade med min syster Evah, hon hade fått höra "Varför behöver du höra att de är glada för din skull?" Vad är det för en galen fråga? Alla behöver vi bekräftelse på något vis och utan den så tynar vi bort, en del har mindre behov av det men alla behöver den bekräftelsen. Man måste inte ha många vänner och jag har hellre några få intim och nära vänner än 20 ytliga och falska vänner. Och med intima så menar jag att de ska finnas vid min sida i både med och motgång, inte bara när det passar dem och när de behöver något av mig. Jag vill även ha något tillbaka.
I en relation så måste du GE och TA. Du kan inte bara TA, TA och TA. Utan du måste även GE av dig själv, det funkar inte annars.
Vart ska man få hjälp?
Jag läser och hör ofta att sjukvården framför allt psykiatrin inte har resurser, de skickar hem människor som verkligen behöver hjälpen, de som hotar med självmord får höra att man bara ska söka till öppenvården.
Detta är skrämmande och nu när jag ringde kyrkan för att kunna få prata själv med diakonen så får jag höra vi får se när jag har tid. Inte konstigt att människor mår så dåligt när hjälpen inte finns där. En annan person i min närhet har försökt få hjälp men det tycks inte finnas hjälp att få om man inte ha massor av pengar.
Varför är det så svårt att få hjälp med psykisk ohälsa? Vad tror ni? Jag tror att det fortfarande är så tabubelagt och att det är ingen som tar det på allvar. Många tror att det är att bara rycka upp sig men så enkelt är det inte. Hade det varit så enkelt så hade väl inte så många behövt hjälpen? Hade det varit så lätt att välja så skulle man välja att må bra. Ingen vill ju må dåligt.
Varför är såren i själen så osynliga trots att personer blottar sin själ för att få hjälp? Vad ska man göra för att få hjälpen i tid? Ska man i princip lyckas med självmord innan någon tar det på allvar?
Nej, detta måste ändras på och hjälpa andra INNAN det är FÖR SENT!
Vad då, jag är ju bara jag.
Många gånger så ser jag mig själv som en medelmåtta. Jag ser mig inte superduktig på någonting men jag ser inte mig själv superdålig heller.
Jag vet att jag har mina fel och brister som jag jobbar med och det är mänskligt. Jag vet att jag är bra på saker men också att jag är sämre på andra. När någon säger till mig att jag är speciell eller något så tänker jag; vad då, vad är det för speciellt med mig? Jag är ju bara jag.
Men det är ju det som är själva grejen. Det finns ju bara en som mig, vilket gör mig unik. Det finns bara en som dig vilket gör dig unik. Om andra kunde se på detta sätt istället för att kränka folk och istället för att eftersträva att vara någon annan så skulle det vara lättare för alla.
Var dig själv istället för att vara någon som inte är du. Det är inget fel med att förbättra vissa saker, exempel lära sig nya saker osv. Men att eftersträva och vara som andra är ingen idé. Det tar sådan onödig energi och kraft från dig som du kan lägga på att vara den du är.
Jag försökte själv att vara någon jag inte är bara för att passa in. Men det tog sådan energi från mig så jag började må dåligt. Jag ska inte behöva vara någon annan för att passa in, jag ska kunna vara mig själv och det ska räcka.
Använd kraften till att vara dig själv.
Att skaffa barn
Detta med att skaffa barn som 35 år eller äldre innebär en risk som kvinna. En massa risker som missfall, högtblodtryck, moderkaksavlossning, för tidig födsel, utdragna förlossningar och kejsarsnitt. Eller att barnen dör under graviditetens senare del. Jag säger inte att det blir så för alla men kom inte och säg att jag har hela livet på mig för det har jag inte. Jag är inte negativ men jag ser till fakta och försöker även minska risken för den depression som kan uppstå om man intalar sig det felaktiga att man har hela livet när man inte har det.
Jag tänker inte lyssna på dessa galna idér om att vänta då min kropp kanske inte kan få barn om 5 år, jag vill inte kämpa som en dåre med sex och alla tester utan jag måste se till fakta och försöka nu under tiden som jag är fertil. Bara för att Petra lyckas med att bli gravid när hon är 40 så kanske jag inte har samma tur och ska jag behöva bli barnlös för att andra tycker jag ska vänta? Det kanske tar 2 år innan vi ens får till första bebisen och redan där är det fullt med risker.
Det finns även risker för mannen så det är inte bara kvinnan. Det finns en mångdubbel risk att barnen får autism, schizofreni, Downs syndrom eller att de föds för tidigt kopplad till fäder över 40.
Att få missfall är vanligare hos äldre förstföderskor än hos yngre, risken är allstå TRE gånger större bland kvinnor över 45 alltså 23 procent än bland tonåringar därmed 8 procent. Risken att barnet dör sent under graviditeten, under förlossningen eller inom de första levnadsdagarna är sex gånger så stor för en kvinna som är över 45 därmed 3 procent än för en i 20–25-årsåldern alltså 0,5 procent.
Jag vet mycket väl om riskerna och därför tänker jag inte lyssna till att vänta då många säger att man har all tid i världen, men fakta är att den tiden finns inte!
All denna fakta är hämtad http://www.viforaldrar.se/bli-gravid/aldre-foralder-risker-och-
Brist på respekt
Här om kvällen så fick min sambo sms från någon när klockan var vid midnatt. Min tanke är då, vem skickar mitt i natten? Jag anser att det är brist på respekt när man skickar till andra mitt i natten då de flesta ligger och sover. Är det verkligen så bråttom med att skriva "ja, du kan komma klockan 15 i morgon" så man måste skriva mitt i natten? Kan man inte skriva på morgonen eller tidigare på kvällen?
De flesta har barn som kan vakna till ljudet om man har en gäll signal och sen kanske man inte får barnet att somna om igen.
Jag anser att man inte skickar mitt i natten om det inte är akut och är det riktigt akut så ringer man oftast. Det är verkligen brist på respekt med att skicka till andra mitt i natten om man inte har haft en smskonversation under kvällen. Men om jag har skickat till någon under dagen så vill jag inte ha svar klockan 1 på natten. Svara då istället nästa dag för på natten sover jag ju och kan inte läsa eller svara tillbaka.
Om du inte vill att folk skickar till dig mitt i natten så skicka inte själv till andra mitt i natten.
Lite vänlighet har ingen dött av!
Vart är vänligheten i vårt land? Senast blev jag utskälld av en gubbe på tippen för att jag tog tydligen för lång tid på mig att kasta mitt skräp. Han stod bakom min bil med en släpkärra och kunde bara ha frågat mig artigt om jag kunde köra fram någon meter. Men nej, då tutar han ilsket och sen hoppar ur bilen för att gapa och gorma som att han äger hela världen.
När jag har stått i kön i en affär eller på en restaurang och personalen har haft mycket att göra så har vissa gapat och skrikit åt personalen som att denna gäst är den enda personen i världen som ska handla. Har även sett det ute på bilvägen då vissa anser sig ha rätten att vara odrägliga.
Så vart är vänligheten och artigheten? Är det verkligen så svårt att vara vänlig? Visst man kan ha en jobbig dag, det har alla någon gång ibland men måste man vara så arrogant då? Du är ju inte den enda personen på jorden som vill slänga ditt skräp, du är inte den enda personen som är hungrig och du är definitivt inte enda personen på bilvägen som har bråttom.
Om du vill att andra ska ge dig vänlighet och artighet så måste du själv ge det också. Du kan inte förvänta dig att om du beter dig som en skit så ska alla ge dig vänlighet. Om du beter dig som en skit så är sannolikheten väldigt stor att du kommer få skit tillbaka.
Så lite vänlighet har ingen dött av!
Kan man inte glädjas åt andra?
Varför kan man inte vara glad när det går bra för någon annan? Måste man direkt hugga med något nedlåtande när det bra för andra?
Som här på internet så tycks många tro att det är okej och skriva elaka saker. För det är ju inte på riktigt, det är ju bara på skoj och låtsas. Hur kan det inte vara på riktigt? Orden som skrivs är lika mycket på riktigt som IRL. Orden som skrivs är faktiskt lika sårande oavsett vart de skrivs och vart de sägs. Bara för att orden är skrivna på en dataskärm så gör det inte mindre verkligt eller sårande. Det är lika elakt att skriva dem på en dataskärm som att säga dem till någon ansikte mot ansikte.
Ta tag i era egna liv istället för att sitta på detta sätt. Det är bara NI själva som kan lösa er egen situation och ingen annan. En annan person kan vara till hjälp men ni kommer inte få hjälpen när ni beter er på detta sätt. Det är inte mitt fel för att era liv är så krångliga så ni måste skriva nedsättande ord till mig.
Jag har också haft det svårt i livet men jag går ju inte runt och är elak för det. Som ni själva vill bli behandlade får ni behandla andra. Tänk på det.
Trött på att inte räcka till!
Åter igen får man höra att man inte räcker till och att mina prylar är inte bra nog.
Allt för många gånger i mitt liv så har jag fått hört att det märket på TV:n kan du ju inte ha, den bilen borde du inte köpa, hur skulle det se ut om en annorlunda person stod i kassan, du kan inte jobba med handikappade för du är handikappad själv.
Vem ger dem rätten att säga så? Har de verkligen rätt att kränka mig på detta sätt? Jag köper den TV:n jag tycker passar mig, jag köper den bilen som passar mig och min ekonomi, jag kan alltid lära mig både kassan och att jobba med handikappade. Jag är trött på att få höra att jag inte är bra nog!
Det är inte jag som sätter upp hindret utan den som säger de här sakerna. Är du som säger de här sakerna så missnöjd med ditt eget liv så ta tag i det istället för att kränka och sänka andra. Ditt liv blir inte bättre av att du behandlar andra på detta sätt.
Ta tag i ditt liv istället för att förstöra för andra!
Har du inget vettigt att säga så var TYST!
Jag berättade för en person att jag hade försökt springa. Jag förväntar mig då i alla fall positiv respons men möts av att jag borde ha jobbat i stället. Jag förväntar mig inget beröm men jag kan tycka att man behöver inte antyda att jag är lat som inte var mer på mitt jobb.
Jag var ledig från mitt jobb efter en lång arbetshelg. Jag hade bara en ledig dag för att sen jobba några dagar till. Jag skulle alltså ha jobbat i 8 dagar i sträck om jag hade jobbat på min lediga dag.
När det går bra för någon, exempel som uppgradering på jobbet, man kanske har uppnått ett mål med vikt, eller gjort ett snyggt mål i fotboll eller vad det än kan vara så behöver man inte kommentera med något negativt. Säg grattis, bra jobbat eller något sådant istället för att komma med " vad då, du borde ju gjort ett bättre mål, du kunde ha gått ner mer i vikt" osv. Har du inget positivt eller konstruktiv kritik och komma med så säg inget alls.
Att tala är silver och tiga är guld säger de. Fundera på detta, skriv era tankar och åsikter om ämnet. Måste man säga något alls om man bara har negativa kommentarer?
Är detta mänskligt?
Helsike!! Nu vet jag inte hur situationen ser ut här omkring men detta får mig att fundera. Är detta mänskligt? Ska vi ha det såhär? Är de inte värda mer?
Jag tyckte att jag hade besvärligt för några år sen. Det jag tjänar i timmen idag hade jag per dag på arbetspraktiker. Jag hade alltså bättre betalt än den här killen i artikeln. Men jag fick gå på socialbidrag trots att jag jobbade heltid! Är det verkligen rätt? Jag överlevde trots allt men tack vare min ihärdighet och min familj. Men det är inte alla som har det så bra som jag har.
Nu är det dax att skapa en förändring och stå upp för dessa individer!! De är människor de också! De sliter och släpar minst lika mycket som en med vanlig anställning men ändå får de råttskit till lön! Jag tänker inte finna mig i detta! Vem är med mig? Kommentera era tankar och åsikter, sprid budskapet och lyft fram frågan i ljuset så vi får till en förändring!
Länken till artikeln har ni här nedan:
Respektera våra regler
En morgon när jag gick till jobbet så står en barnvagn mitt i porten och porten står på glänt. Ingen människa i sikte och barnvagnen blockerar verkligen framkomligheten. Porten har dessutom porttelefon och det har vi av en anledning. För att komma in då måste du ha en elektronisk bricka eller ringa på porttelefonen till den du vill besöka. Detta är för att minska inbrott och skadegörelse, men tydligen förstår inte alla detta.
Jag vet att vart barnvagnen tillhör, dock vet jag inte vem som ställde upp dörren. Tänker inte anklaga någon heller då vi bor många i trappuppgången. Så det är svårt att säga vem som gör vad, alla får vi hjälpas åt och göra vårt bästa till att ha det bra.
Men alla vi som bor där kan väl respektera reglerna och inte ställa barnvagnar och ställa upp dörren på glänt. Vad händer om sjukvårdspersonal eller brandmän måste fram och barnvagnen står i vägen? Jo, sjukvårdspersonalen kommer inte fram utan de måste första plocka bort vagnar. Brandmännen samma sak där och om det brinner i huset så kan de inte komma in snabbt nog för att släcka elden. Vad kan hända om dörren står på glänt? Jo, det lockar skadedjur in som möss och råttor (nog för att de kan komma in ändå men i alla fall), inbrotten kan öka och skadegörelser som förstörda brevlådor eller annat. Tänk på sånt alla där ute och var snälla mot varandra. :)
Om du är en sådan som lämnar porten öppen trots att den inte ska vara öppen eller ställer vagnar i vägen, hur skulle du känna om nu din partner skulle brinna inne pga att det stod ivägen och brandmännen inte kunde komma fram, hur skulle du känna om din hem blev länsat på grejer för att du lämnade porten öppen?
Begrunda detta, skriv gärna era tankar och åsikter. :)
Veckans kärlek
Gymnasiesärskola
Var det så smart att gå där? Var det värt att lägga ner all den tid och energi för mig på 7,5 år på gymnasiet?
I utbildningssyfte för yrke, NEJ men för min personlighet och allt jag har lärt mig så JA. Jag läste nyligen en artikel i DN som jag länkar längds ned på sidan.
Nu först har de förstått att betygen man får från särskolan inte är värt ett ruttet lingon ens, jag läste i vissa ämnen för ett vanligt betyg men det gjorde ingen skillnad. Inte mer än att jag vet och kan känna mig stolt över mina prestationer ändå. Men när man sitter i skiten och söker jobb efter jobb men ändå får höra vad värdelös man är för att man har gått den skolan man gått så hjälper inte den vetskapen alls. Det blir mer jobbig och veta att jag har kunskapen men ingen vill se det utan att de ser det jag inte kan man kan lära mig. Jag har blivit så utnyttjad och trampad på i mina dagar tack vare detta system men ändå står jag här idag men en fin sambo som jag älskar, jag har nu ett jobba jag trivs med även om det är inte det jag ville jobba med från början, jag har körkort och bil.
Jag har allt det alla andra normalstörda också har, jag har det som jag drömde om. Jag känner mig stolt över den resan jag har gjort tillsammans med min familj där vi har fått kämpa för att personer som min syster och jag själv och många andra ska ha det bra. Jag har stått pall för all den skit som kastas i ansiktet på mig pga mitt handikapp och den skolan jag gick. Mycket är tack vare min fina familj men även nu min fina sambo att jag har orkat tagit all skit.
Det jag vill säga är att alla är lika mycket värda oavsett vilka funktionshinder, etnisk läggning, ursprung osv man har. Så sluta sätt människor i olika fack och inse att många av oss som har gått gymnasiesärskolan faktiskt kan leva ett fullt normalt liv om vi får chansen till det. Det är inte lätt om du inte får chansen att göra något, för det är inte alla som har en sådan ork till att slåss mot alllt och alla. Jag minns att det var någon lärare i skolan för länge sen som inte trodde jag skulle kunna jobba, någon tyckte jag skulle in på daglig verksamhet i Grums för att han ansåg att jag var ett hopplöstfall som inte fick jobb och han arbetade på arbetsförmedlingen. Han kostade mig dessutom två jobb bara för att han ansåg att jag var värdlös och inte orkade själv att göra sitt jobb. Första jobbet så ville han ha mig på en utredning på fd AMI (arbetsmarknasdinstitutet) som inte hjälpte mig ett dugg. Andra jobbet så ringde han den arbetsgivaren och sa rätt ut; Anna kan inte jobba med handikappade då hon har DAMP. Så när jag var på intevjuen så sa arbetsgivaren det till mig och det var ett rejält slag i magen. När jag skulle söka körkortstillstånd så fick jag först avslag eftersom jag har DAMP, de ville ha läkarintyg. Det ironiska är att jag hade haft det några år innan men eftersom skolan gick före så blev det inte så mycket övningskörning då. Jag fick i alla fall ett läkarintyg och nu nu har jag haft körkort i 9 år och äger mig andra bil.
Så ändra på systemet och se till individen istället för att dra alla över en kant, alla är vi olika. Bara för att en med DAMP inte kan ta körkort, jobba eller vad det än kan vara så betyder det inte att det är så för mig.
Länk till artikeln jag hittade på DN http://mobil.dn.se/debatt/gymnasiesarskolan-leder-allt-for-sallan-till-arbete/
Veckans Kärlek
Tänkte börja med något nytt, veckans kärlek där jag delar ett kärleksfullt budskap. För jag tycker det är för lite kärlek på internet. Så här kommer det första. :)
Nykterist på Valborg
Valborg igen, alla ska ut och dricka och festa. Men de som inte dricker alkohol utan planerar film/spelkväll istället får då höra "film/spelkväll på Valborg" med negativt tonfall. Ungefär som att man är konstig för att man inte vill dricka alkohol och hänga ute vid brasan i det kalla vädret.
Varför är det så accepterat i vårt samhälle med alkohol men inte att du är nykterist? Måste jag och många andra avstå film eller spelkväll för att de andra tycker att man borde dricka? Jag är i alla fall nykter och minns vad jag gör. Jag behöver inte fråga andra i morgon "hade jag kul igår?"
Jag jobbar på Valborg i år och min sambo ville iväg på spelträff, vilket jag tycker är helt okej. Han ska ju inte behöva sitta hemma ensam bara för att han inte dricker och för att jag jobbar. Så jag tycker att han kan passa på att träffa vänner och umgås. Man kan faktiskt umgås och ha kul utan alkohol, tro det eller ej. Ingen av oss får något ut av att dricka alkohol och vi får inte ut något av att titta på brasan heller.
Minns vår första Valborg, det var vår andra träff. Första gången jag var hem till honom då och vi åt chips och drack Coca Cola, tittade på film och höll handen för första gången. Jag hade jobbat då med men fram till 20.00. Det var en av mina mysigaste och kallaste Valborg jag kan minnas.
Så bara för att man föredrar spel eller film på Valborg så behöver man inte se ner på oss nykterister. Sen får andra dricka om de vill, det är inte jag som mår dåligt i morgon. Valet är fritt och jag har valt att inte dricka alkohol. Visst någon cider någon gång ibland men inte ofta.
Så vi är inte konstiga för att vi prioriterar bort alkoholen.
Du måste bjuda till
I en relation oavsett om det är yrkesrelation, kärlek eller vänskap så måste du bjuda till så relationen håller.
Då menar jag inte att du ska köpa massa saker eller att du ska betala mat och fika till personen. Utan det handlar om vad man gör själv. På jobbet så ska man vara en god arbetskamrat, göra sitt jobb, hjälpa sina kollegor och vara snäll. Gäller det vänskap så funkar inte envägskommuniktion utan om någon frågar om man ska hitta på med något så kan man inte säga nej i månader och inte kommer med egna förslag på att ses. Då tröttnar den andra och väljer att lägga sin energi på andra. Båda parter måste bidra med engagemang för att relationen ska fungera, det räcker inte med att en kämpar och den andra stretar emot.
Man kan inte inte tro att man får vänner och kärlek om man inte bjuder till själv. Man ska uppskatta de vänner man har innan det är för sent.
Arbetsplats eller lekplats?
När du är på din arbetsplats så ska du arbeta och inte hålla på med barnsligheter.
Om du är medarbetare på en arbetsplats så får du ta de uppgifter som du blir tilldelad och inte gnälla som en barnunge. Om du blir tilldelad att plocka rätt i förrådet så ska du inte säga; Jag vill inte, Kan inte någon annan göra det, Jag kan inte.
Det är tre meningar du ska undvika på din arbetsplats för att få respekten av chefen och övriga arbetare. Där emot kan du "förhandla". Exempel på om du har lite ont i halsen och svårt att prata så kanske du inte kan ta emot gäster i receptionen utan får vara på en annan position. Men säg aldrig att du inte kan, vill eller kan någon annan göra det. Det inger en loj inställning och du kan tolkas då som lat och odräglig.
Så vill du bli tagen på allvar, ha en positiv inställning och ta dig an dina uppgifter med en bra attityd.
This is me, take it or leave it!
Du trampar på min själ, men ändå jag står stolt och stark! Säg vad du vill, tyck vad du vill för jag bryr mig inte och jag tänker inte sjunka till din nivå och kränka tillbaka. Jag är bättre än så och det är jag stolt över!
Men jag tycker det är sorgligt att man måste kränka andra för att må bra själv istället för att tag i sina egna problem. Ni som kränker andra för att må bättre själva tycks ju tro att era problem försvinner när ni trycker ner andra.
Jag tror mer på att er ångest som gör att ni måste trycka ner andra snarare ökar men ni förtränger den. Det ni inte inser när ni försöker trycka ner mig är att det inte funkar. Jag tar inte åt mig för jag vet att jag duger precis som jag är oavsett vad du/ni tycker. Världen kretsar inte runt er och era åsikter.
Till dig som blir nertryckt, lyssna inte och ge inte tillbaka med samma mynt. Var en bättre människa och tro på dig själv. Du duger precis som du är oavsett kön, ålder, sexuell läggning, etniskt ursprung, fattig, rik, normalstörd eller utvecklingsstörd.
Alla är lika mycket värda!
